Sverige bör arbeta för att de IS anhängare som nu sitter fångade i Irak och Syrien misstänkta för krigsbrott och stöd till terrororganisationen ställs inför en internationell tribunal på plats. Samtidigt bör det göras tydligt att de som utvandrade från Sverige för att leva och verka i ”Kalifatet” inte med självklarhet kan räkna med att få komma tillbaks. Och så även deras barn.
Trovärdigheten hos de IS-anhängare som nu sitter fångade i Irak och Syrien måste ifrågasättas. Från de rapporter som bland annat Sveriges Radios korrespondenter Cecilia Uddén och Johan-Mathias Sommarström lämnat från lägren med infångade IS-anhängare blir deras ljugande uppenbart. Männen berättar alla att de bara arbetat som chaufförer, sjukvårdare och kockar och inte som krigare. Kvinnorna säger att de är offer för omständigheterna och berättar att de ingenting vetat. Att ingen av dem vare sig sett eller förstått vilket våld som utövats av IS är omöjligt. Av de IS anhängare som hjälpts ut har många fortsatt att kalla sina befriare för ”kafir” (otrogna).
I den religiösa och våldsbejakande indoktrinering som IS-resenärerna i islams namn utsatts för ingår uppmaningen att ta hämnd och att för evigt fortsätta kriget mot det man ser som en ogudaktig fiende och oren samhällsordning. Idén om ”takfir” – våld och krig mot oliktänkande finns med i de av militant islamism indoktrinerade som en från kalifen föreskriven evig både kollektiv (fard al-kifaya) och individuell (fard al-aya) plikt. För många av dem har det sannolikt också blivit naturligt att ta till ”taqiyyah” - den i islam tillåtna lögnen/rätten att vid fara ljuga för otrogna för att rädda sig ur en svår situation.
Att det finns påtagliga risker med att låta radikaliserade IS-krigare och deras familjer återvända till Sverige är uppenbart. De miljöer där de en gång radikaliserades och där de värvades till IS har inte försvunnit.
Det går inte att bortse från faran att de som efter år hos IS återvänder i stället för att inlemmas i det svenska majoritetssamhället fortsätter att i tysthet föra sitt krig vidare och bli bärare av propaganda som får nya unga muslimer att börja forma nya terrorceller.
Tanken att låta barn till från Sverige utresta IS anhängare få komma tillbaks kan förefalla vällovlig. Men det är långt ifrån problemfritt. Vem är barn? Hur länge ska hen som uppvuxen i IS- miljön betraktas som barn? Hur tar vi hand om alla de som redan i tidig ålder satts i IS-skolor för utbildning till terrorister? Kommer männen och deras familjer att acceptera att barnen finns i Sverige? Enligt islamisk rätt tillhör barnen om kvinnan ät gift alltid mannens familj och det oberoende av om han är biologisk far eller inte. Risken för nya konflikter och dragkamp om barnen är påtaglig.
För att klara av att i grunden utreda IS och de brott terrorsekten och enskilda IS-anhängare begått behövs en internationell tribunal/domstol placerad i det som varit IS hjärtland.
Här måste Sverige göra allt för att i samverkan med Frankrike och andra av IS-terrorism drabbade EU-länder driva på så att tribunalen/domstolen snabbt kommer till stånd. Men det här svårhanterliga problemet kommer inte att försvinna särskilt enkelt oavsett om IS-återvändare åtalas i sitt gamla hemland eller av en internationell domstol.