En växande förtvivlan bakom raseriet
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I två olika debattsvar uttrycker två socialdemokrater, bägge med betydande politiskt ansvar för länets sjukvård, sin ilska riktad mot delar av folkpartiet i länet.
Att både Britt Westerlund och Leif Bogren är arga är egentligen det enda som solklart framgår av artiklarna plus förstås att ilskan hör samman med den senaste tidens tidningsdebatt. Westerlund går så långt i sin kritik att hon till och med håller oss ansvariga för dagens accelererande svårigheter att rekrytera nya politiker.
Voffor säger di på dette viset, frågar man sig förstås?
Bakom allt raseri gömmer sig förra månadens fullmäktigemöte i landstingshuset där ledningen försökte tröska igenom alla de surdegar som jäst sedan minst ett halvår tillbaka.
Det handlade om observationsplatserna i Haparanda, en fråga som djupt splittrar länets socialdemokrati, där kuppförsöket att överlåta vårdplatsbeslut till tjänstemännen påtalades av folkpartiet och avvärjdes tills vidare.
Det handlade om den nya IT-divisionen, det tjänstemannabeslut som vi tillsammans med moderater och sjukvårdspartister kritiserat för en rad av brister.
Det handlade om regionlandstingen, en fråga där utvecklingen sedan dess förstås ensamt kan förklara all den desperation som de bägge debattinläggen fullkomligt ångar av.
Vi har offentligt citerat Britt Westerlund när hon under fullmäktigemötet försvarade den fortlöpande urholkningen av fullmäktiges makt till förmån för landstingsstyrelsen.
"Ni får inte veta så mycket, därför kan ni inte bestämma så mycket heller", påpekade hon från talarstolen till förbluffade övriga ledamöter.
Att uttalandet i all sin ärlighet tillsammans med övriga fadäser har mött intern kritik från både partikamrater och representanter från de övriga majoritetspartierna är förstås troligt. Att Westerlund därför tar i så hon blir röd i ansiktet för att styra undan uppmärksamheten både från sina egna och från partiets tillkortakommandon är förstås inte så konstigt.
Bakom både Bogrens och Westerlunds tappra och förvirrade inlägg döljer sig sannolikt en växande förtvivlan över hur landstingsledningen offentligt mer och mer förlorat kontrollen på de områden vi påtalat och hur hoppet om att återta den och därmed återfå partikamraters och alla andras respekt alltmer släcks för varje dag som går.
Att Bogren försvarar partiets andra landstingsråd Kent Ögren, när Westerlund endast försvarar sig själv, kan i det perspektivet verka osjälviskt. Att Bogren samtidigt manövrerar för att hamna i kronprinsposition inför stundande tronfall är förstås alldeles uppenbart.
Vi lär få se om tricket lyckas.