Att ett manligt par godkänts för att få adoptera ett barn från ett annat land via en förmedling har fått uppmärksamhet. Det kanske på ytan inte verkar speciellt, men det är första gången det händer. Trots att lagen säger att samkönade par kan adoptera sedan 2003. Ett lyckligt undantag innebär dock inget trendbrott.
Det är frustrerande att lagar som riksdagen beslutat om inte får någon märkbar effekt på ett så viktigt område som människors möjlighet att bilda familj. Det är hög tid att riksdagen begär en översyn av varför adoptionsmöjligheterna för samkönade par i praktiken aldrig öppnats. Det finns ett och annat lyckligt undantag.
Det par som nu kan få adoptera barn från Colombia, som på 13 år, är ett av ett tiotal samkönade manliga par som lyckats adoptera barn de själva inte är släkt med. Det är ett underbetyg till myndigheter och organisationer som jobbar med frågan.
Det finns många som längtar efter att bilda familj och många som kan erbjuda barn stabila och goda förhållanden. Även samkönade par.
Det är ett skäl till varför vi borde se på möjligheten att genomföra betydligt fler adoptioner. Istället för att omhänderta och placera barn i långa tider borde fler adopteras och ges stabilare förutsättningar. Det skulle ge hopp om barn till många barnlösa av alla kön och konstellationer.
Dessutom behöver svenska myndigheter och organisationer som är involverade i adoptioner anstränga sig mer på den internationella arenan. Det har länge funnits ett antal länder, däribland Sydafrika och Brasilien, som godkänner samkönade par som adoptivföräldrar. Ändå sker inget. Det är märkligt. Att det nu öppnats en ny möjlighet i Colombia visar att mer måste till för att öppna fler dörrar.