Vad har det blivit av EU:s energiunion som lanserades i våras? Europaparlamentariker Peter Eriksson tror att 100 procent förnybart är möjligt på sikt, men att energiunionen i så fall måste fyllas med mer konkreta åtgärder.
I februari lanserade Europeiska kommissionen Energiunionen. Unionen är ett försök till att ta ett samlat grepp kring energifrågan i Europa så att EU kan förbli världsledande på förnybart, på sikt bli energioberoende och minska efterfrågan på energi. Energiunionen är ett viktigt initiativ för att klara klimatutmaningen, säkerhetspolitiken, säkra Europas tillgång till energi och minska vårt energioberoende från exempelvis Ryssland.
Kommissionen och medlemsländerna behöver dock hålla blicken på horisonten för att inte köra diket redan tio månader efter lanseringen. Europa, världen och klimaten behöver en slagkraftig energiunion.
Ett miljövänligt energisystem baserat på 100 procent förnybart är på sikt möjligt, men det kräver investeringar och politiskt mod i form av ledarskap. Det kräver också mer av samarbete på europeisk nivå.
Runtom i Europa kan vi se kraftigt varierande elpriser, från Sveriges 21,5 euro per MWh till Frankrikes 32,7, Greklands 48,5, Polens 38,0 och Storbritanniens 58,5. Sverige och Danmark ligger i överlägset lägst i EU vad gäller energipris.
Under 2015 har jag arbetat med mitt första betänkande som fokuserat just på hur vi snabbare och bättre kan länka samman våra elnät. Motiven för sammanlänkning har framför allt varit miljön, men även för att konsumenterna har rätt att kunna skörda frukterna av de framsteg som gjorts av förnybar energi. Förnybar energi har blivit betydliga billigare över tid och det är just i förnybart vi ser de stora investeringarna. Fler sammanlänkningar skapar exportmöjligheter för de länder som har överkapacitet att exportera sin el till konsumenter på andra sidan landgränsen. Den 14 december röstar parlamentet om min rapport.
Jag arbetar även med översynen av EU:s handel med utsläppsrätter, vilket behöver utformas på ett sätt som gör det mer kostsamt för företag som smutsar ner planeten snarare än att effektivisera sin produktion. Utsläppshandelssystemet ETS har hittills inte gjort nog för att utsläppen i EU ska minska. Efter 2020 behövs ett system som bättre svarar upp emot de utmaningar vi alla står inför vad gäller klimatförändringar. Systemet har idag fler hål än en schweizerost och de måste täppas till vid översynen.
I dagsläget framstår EU:s energiunion som en rad fina ord. På sikt handlar det om att EU och dess medlemsstater måste leva upp till dem. Vi ser en dubbelmoral från såväl EU som medlemsländerna. Trots en enighet kring att fossil energi behöver begränsas noterar vi årliga stöd till kolindustrin i form av miljarder euro.
Trots ett erkännande av att EU:s energiberoende är för stort när 53 procent av energin importeras till en kostnad av 1 miljard euro per dag väljer Tyskland att bygga nya gasledningar till Ryssland i och med NordStream 2, vilket bara ökar beroende av Ryssland och skadar EU:s och Sveriges säkerhetspolitik.
Sverige beter sig i det avseendet mer ansvarsfullt än Tyskland genom investeringen i en ny elkabel till Baltikum: Nordbalt-kabeln som bidrar till Baltikums energioberoende från Ryssland. Kabeln skapar också exportmöjligheter för svensk hållbar energi.