I en debattartikel i NSD (15/3) attackerar Rättvisepartiet Socialisternas gruppledare i Luleå Jonas Brännberg skribenten Roland Johansson. Inledningen ägnas åt att smutskasta och misskreditera Johansson. Sen kastar sig Brännberg själv in i historierevisionism och revolutionsromantik och avrundar med att konstatera att ryska revolutionen var ”det hittills starkaste försöket att avskaffa krig, förtryck och utsugning”. Tankarna går till Putins uttalande om att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största geopolitiska katastrof.
Att revolutionsromantiken frodas inom Rättvisepartiet Socialisterna är ingen hemlighet. Partiet föddes ur den trotskistiska tankemyllan som var och är en revolutionär ideologi. Att Brännberg har svårt att hantera den ryska revolutionen är därför fullt förståeligt när partiet i många sammanhang än idag kallar sig för ett ”kämpande och revolutionärt parti”.
Nog om det. Men det är viktigt att ha med sig. Jonas Brännberg är knappast rätt person att försöka ge sken av att föreläsa på ett objektivt och sakligt sätt om den ryska revolutionen.
Brännberg utvecklar sina tankegångar i texten. Han menar bland annat att det terrorvälde som i samband med och efter revolutionen kom att prägla det ryska samhället var produkten av Stalins maktövertagande och hade därmed inget att göra med Lenin eller revolutionen. Det är historierevisionism och lögn.
I augusti 1918, efter att bolsjevikerna och Lenin tagit makten, iscensattes en ”röd terror” mot Socialistiska revolutionära partiet och andra politiska motståndare. Detta efter att partiet iscensatt en revolt mot det bolsjevikiska styret. Tusentals mördades och fängslades godtyckligt och utan rättegång. Lenin kallade åtgärderna för ett motiverat angrepp på ”klassfiender”.
Det senare kan kraftigt ifrågasättas. Det bör snarare ses som en del i den maktkamp som pågick mellan olika riktningar inom revolutionen. I valet till den konstituerande församlingen som hölls två veckor efter bolsjevikernas maktövertagande 1917 fick det Socialistiska revolutionära partiet nämligen dryg 40 % av rösterna mot bolsjevikernas dryga 20 %.
Valet i november 1917 betraktas i historieforskning som det första fria valet i Ryssland, det kom också att bli det sista innan valet till den ryska republiken 1990. Lenin gjorde effektivt slut på de demokratiska drömmar som revolutionen burits fram på.
Valresultatet föll nämligen inte Lenin och bolsjevikerna i smaken och därför upplöste de församlingen.
En annan händelse som skildrar att dikaturen och terrorväldet grundlades och upprättades under Lenins tid som ledare för revolutionen var hanteringen av Kronstadtupproret 1921. Upproret var en reaktion mot det allt hårdare styret och en besvikelse mot att löftena om demokrati och arbetarklassens maktövertagande inte infriats av bolsjevikerna. Arbetarna krävde bland annat yttrande- och tryckfrihet, mötesfrihet för fackföreningar och bondesammanslutningar, frisläppandet av politiska fångar och all makt till de valda arbetarråden och inte det enväldiga kommunistpartiet.
Brännberg kanske bör läsa vad hans trotskistiska systerorganisation Arbetarmakt skriver om Kronstadt för att få en bättre bild av Lenin och Trotskij:
”Efter Kronstadtupproret infördes i praktiken ett enpartisystem, eftersom i princip alla icke-bolsjevikiska partier kom att förbjudas då de stödde upproret. Dessa åtgärder stöddes både av Lenin och Trotskij, där Lenin hävdade att under dessa exceptionella omständigheter skulle ”proletariatets diktatur… inte fungera utom genom kommunistpartiet” och Trotskij att partiet var ”berättigat att hävda sin diktatur även om denna diktatur temporärt kom i konflikt med de övergående stämningarna hos arbetardemokratin”. De var menade som temporära åtgärder, men permanentades under Stalin. Varken Lenin eller Trotskij var några ofelbara ”revolutionära gudar”.
Till och med Maxim Gorkij som initialt var nära vän med Lenin och anhängare av revolutionen uttryckte sig sedermera kritiskt:
”Lenin och hans vapendragare tror att de kan begå vilket brott som helst, som massakern vid Petrograd (Kronstadtupproret), stormandet av Moskva, avskaffandet av yttrandefriheten, de godtyckliga arresteringarna – alla de vederstyggligheter som tsarregimen gjorde sig skyldiga till. Det är i denna riktning som dagens ledare tar arbetarklassen och det är viktigt att förstå att Lenin inte är en allsmäktig magiker utan en känslokall lurendrejare som varken bryr sig om förlorad heder eller förlorade arbetarliv.”
Brännberg menar att den ryska revolutionen misslyckades på grund av en rad externa anledningar som inte gick att kontrollera. Enligt Rättvisepartiet Socialisterna kan ingen skuld läggas på revolutionen och Lenin. Med det förnekar han en hel historieskrivning och legitimerar den diktatur och terrorvälde som revolutionen och Lenins regim kom att leda till.
Arbetarklassen i Sverige valde att sätta sitt stöd till den reformistiska vägen och det socialdemokratiska arbetarpartiet. Med facit i hand kan vi konstatera att det valet gav arbetarna precis det man strävade efter, rösträtt, yttrandefrihet, högre löner, tryggare och bättre arbetsvillkor, mötesfrihet och en utbyggd välfärdsstat.
Det var det här som även de ryska arbetarna strävade efter. Tyvärr kidnappades deras strävan av Lenin och hans efterträdare, frihet, jämlikhet och demokrati fick stå tillbaka för ett naket och brutalt maktbegär.
Brännbergs text är både farlig och full av felaktigheter. Hur står det egentligen till med demokratisynen i Rättvisepartiet Socialisterna? Att de förhärligar både diktatur och väpnad revolution borde vara högintressant för deras väljare och medborgarna i stort.