Förra veckan i Sverige sveptes hela vårt land in i regnbågsflaggans vackra prakt. Tidningarna fylldes av reportage om homo, bi- och transpersoners situation, både utmaningar och glädje, men också de svårigheter som finns kvar. I paraden som tågade genom Stockholms paradgator gick enligt polisen mellan 50 000 och 60 000 deltagare. Stockholm Pride blev en familjefest för det öppna samhället som sträcker sig långt utanför HBTQ-världen.
På samma kontinent i Europa – bara 123 mil från Stockholm fågelvägen – ligger Moskva. Vi är många som med avsky sett bilder från homofobins Ryssland. Hur ryska nynazister torterar unga homosexuella, hur en motbjudande ”antihomopropagandalag” blivit verklighet och hur skyddet för de mänskliga rättigheterna och rättsstaten försvagats. Den skamliga ”antihomopropagandalagen” är inte unik.
Mötesfriheten i landet har begränsats, trakasserierna av människorättsförsvarare har ökat och nya tillslag sker mot organisationer som får stöd från utlandet, vilket i sig hotar föreningsfriheten. Utöver detta har vi Navalnyj-domen, Pussy Riot och Magnitskij-fallet. Det är en mörk period.
En regnbågskarta över dagens Europa visar en splittrad kontinent vad gäller homo, bi- och transpersoners rättigheter – från liberala lagar till inskränkt politisk konservatism parad med religiös fundamentalism. Varje år granskar HBTQ-organisationen ILGA Europe, Europas länder. De rankar lagstiftning utifrån adoption, hatbrott, könsbyte, insemination, äktenskap, diskriminering, asyl- och familjepolitik och än fler fält. Samtidigt som enskilda EU-länder som Storbritannien, Sverige, Belgien och Frankrike har kommit långt, så finns skamfläckar både i och utanför EU. I den absoluta botten finner vi Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland.
Modiga HBTQ-aktivister i dessa länder ska aldrig få stå ensamma i sin kamp för mänskliga rättigheter. Här är EU starkast när vi talar med en gemensam röst och visar enad front mot homofobin. Sverige är ett av de mest pådrivande EU-länderna i HBTQ-frågor, vi har täta kontakter med organisationer, bevittnar rättegångar på plats, deltar på HBT-evenemang och stödjer. Viktigast är att göra det som ger största möjliga skillnad för aktivisterna. Vi vill ju hjälpa och inte stjälpa en kamp som redan är svår.
Men vi måste också lära av vår egen svenska historia. Det var inte många år sedan som HBTQ-personer i Sverige förväg-rades rätten att gifta sig, kunna prövas för adoption, få tillgång till insemination och först nyligen som tvångssteriliseringarna kunde förpassas till historiens skräphög.
Många av de allra viktigaste juridiska reformerna för HBTQ-personers rättigheter har faktiskt tillkommit i Sverige de senaste tio åren. När jag föddes 1975 räknades fortfarande homosexualitet som en sjukdom. När jag var tio år 1985 gav den svenska ärkebiskopen rådet till homosexuella att leva i celibat. När jag gick på gymnasiet i början av 1990-talet fick HBTQ-personer inte ens registrera partnerskap och jag hann passera 30-årsstrecket innan de könsneutrala äktenskapen infördes.
Att få vara sig själv, välja sin egen identitet och kärlek och få leva sitt liv öppet är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Oavsett om vi föds i Sverige, Ryssland eller någon annanstans i världen.