Eftersom jag är född och uppvuxen i Övertorneå kommun, känner jag igen den obehagliga känslan som uppstår när sådana nyheter kommer.
Sedan 1990 har Övertorneå kommun förlorat omkring 450 arbetstillfällen, varav merparten statliga. Inte ett enda ersättningsjobb har vi fått för att lindra konsekvenserna av neddragningarna. Är samma sak nu på väg att hända i Jokkmokk?
Jag blev uppriktigt glad och en gnutta hopp tändes inom mig när civilminister Ardalan Shekarabi i början på året uttalade sig om att möjligheten till utlokalisering av statliga jobb från storstäderna skulle utredas.
Jag lyckades få till stånd ett möte med ministern för att diskutera möjligheten till utlokaliseringar av sådana arbetstillfällen till Övertorneå.
Det framgick ganska klart att en eventuell utlokalisering inte kommer till gagn för glesbygdskommuner som Övertorneå, Jokkmokk eller Pajala.
Istället är det troliga scenariot att utlokaliseringar kommer att ske till kommuner i närhet av våra storstäder samt länens regioncentra. Det i sig är bra och roligt för de kommuner som berörs.
Men glesbygden då?
Vi är i och för sig vana att vara kreativa och finna lösningar där vi anpassar oss till minskande resurser. Men även för oss finns det en gräns för hur mycket vi kan anpassa oss utan att välfärden och grundläggande offentlig service blir lidande. På längre sikt handlar det om en överlevnadsfråga för många glesbygdskommuner.
Tro det eller ej, men det finns faktiskt människor som vill bo i Norrbotten och i glest befolkade områden. Men för att det ska vara realiserbart behövs arbetstillfällen. Alla kommuner arbetar med näringslivsutveckling, aktiv marknadsföring – men det räcker inte. Människor behöver försörjning för att kunna leva, och nej majoriteten av oss förlitar sig inte på bidrag som en långsiktig hållbar försörjning.
Som ett komplement till kommunernas utvecklingsarbete behövs även en aktiv nationell stimulanspolitik, där en åtgärd är utlokalisering av statliga verksamheter i lands- och glesbygdskommuner.
Exempelvis skulle 20 arbetstillfällen betyda oerhört mycket för en mindre kommun som Övertorneå med 4 800 invånare. Dels skapar det möjlighet för människor att stanna kvar i kommunen. Dels stimulerar det till nyinflyttning och bidrar till att skapa framtidstro.
Genom årens lopp har glesbygden framförallt i Norrland bistått övriga Sverige med välutbildad arbetskraft, vattenkraft, järnmalm och skogsråvara. Vad har vi fått tillbaka?
Utarmningen av glesbygden har pågått under många årtionden oavsett vilka som styrt vårt land, blått som rött. Jag upplever att vi bara ger men får ingenting tillbaka.
Det räcker nu!
Ministrar till höger och vänster pratar sig varma om hur hela Sverige ska leva och hur viktigt det är med en levande landsbygd. Men verkligheten ser annorlunda ut.
När får vi se konkreta åtgärder eller åtminstone förslag till åtgärder? Man börjar nästan misstänka att det finns en dold agenda i att påskynda den pågående urbaniseringstrenden.
Även om det inte är det som är tanken, är det lätt att misströsta då allt fler resurser och arbetstillfällen förläggs i storstäderna.
Är det ett sådant Sverige vi vill ha? Att alla människor ska bo i en storstad? Det handlar inte om att försöka ”tvinga” människor att stanna kvar i mindre kommuner eller att ställa städerna mot gles- och landsbygden. Båda platserna har sina för- och nackdelar.
Men vad är det som säger att det är mer effektivt att bedriva en statlig verksamhet i exempelvis Hägersten än i Pajala?
Vad det faktiskt handlar om är att skapa incitament för de som vill bo, leva och verka på lands- och glesbygden, att faktiskt kunna göra det. Utan en aktiv nationell politik är det svårt om inte omöjligt.
Enligt min uppfattning endast en fråga om när många lands- och glesbygdskommuner når en nivå när vi inte längre ens kan erbjuda en grundläggande service till invånarna.
Mindre offentlig service bidrar till färre arbetstillfällen, vilket i sin tur bidrar till ökad utflyttning. Det blir en ond cirkel som blir svårare och svårare att ta sig ur. Är det så framtidens Sverige ska se ut?
Avslutningsvis konstaterar jag att Sverige och Europa har stramat åt sina gränskontroller till följd att det endast kommer in en bråkdel asylsökande till Sverige mot hur det var för ett år sedan.
En trolig konsekvens av detta är att Migrationsverket inte har samma behov av boenden för exempelvis ensamkommande flyktingbarn och anläggningar för vuxna asylsökande.
Här i Norrbotten och framför allt i de mindre kommunerna, har vi lyckats mycket bra med integrationsarbetet för de nyanlända.
Jag hoppas verkligen inte att eventuella neddragningar i första hand genomförs i Norrbotten. Förstör inte ett vinnande koncept som kommer bidra till ett Sverige som är bättre rustat för framtiden. Våga visa att mångfald alltid är bättre än enfald.
Med stor makt kommer också ett stort ansvar och jag säger som Bamse, världens starkaste björn: ”Är man stark måste man vara snäll”.