µ Svar till Lars-Eric Kuhmunen, Tor-Erik Huuva, Karin Nilsdotter, Monica Wollmén, Lennart Ruder och Lars-Eric Aaro, NSD Debatt den 4 september.
Med anledning den på gående debatten om nya gruvors vara eller inte vara, vill undertecknad göra läsarna uppmärksamma på den något missvisande debattartikeln i NSD.
De samebyordföranden som omnämns i artikeln verkar i skuggan av LKAB och kommer dagligen i kontakt med konsekvenserna av gruvor och därtill hörande infrastruktur.
LKAB har verkat i över hundra år i dessa trakter, konsekvenserna är oöverskådliga.
I dag växer gruvnäringen så det knakar. Kiruna stad måste flyttas, renskötseln får återigen anpassa sig till industrins behov. Att anpassa sig är inte detsamma som att samexistera. Vid en samexistens är samtliga parter likvärdiga med samma skydd, med samma skyldigheter och lika människovärde.
I detta fall talar vi om anpassning en part måste anpassa sig enligt gällande lagar, minerallagen.
Historien upprepar sig. Åter igen kommer det direktiv från statsmakten att renskötseln måste flytta på sig. Gruvintressena är viktigare för Sverige. Viktigare än FN-konventioner och internationella regelverk om mänskliga rättigheter, miljö och mångfald.
Vidare är frågan större än så. Huruvida Gallok ska exploateras eller inte är inte enbart en fråga för det samiska samhället eller Jokkmokk. Det är en fråga om framtid, framtiden för människan kontra naturen eller mänskligheten i samklang med sitt ursprung och arternas fortlevnad.
Det de berörda samebyarna har gjort är att de förhandlat om hur man kan lindra konsekvenserna av ett nytt Kiruna och en expansion av redan pågående verksamhet. Det är långt ifrån detsamma som att samexistera.
Hur gruvnäringen tillåts använde media för näringspolitiska partinlagor är en gåta.
Att gruvnäringens och närings departementet vill ge sken av samexistens är nog bara ett tecken på en gammal strategi som används flitigt i statens samepolitik. Nämligen den härska genom söndring!