Det ökade intresset för att bryta mineraler och metaller gör konflikterna mellan olika intressen allt tydligare. Gruvor ger både råvaror som efterfrågas och arbetstillfällen men också stor omgivnings- och miljöpåverkan, till viss del oåterkallelig.
För oss i Miljöpartiet de gröna är det självklart att man måste ha ett långsiktigt perspektiv vid avvägningen av olika intressen. I dag finns det brister i både lagstiftningen och tillämpningen av densamma som gör att vi skjuter kostnader och problem framför oss. Någon annan än de som tjänat pengar på verksamheten riskerar att få stå med miljöskador och notan. Det vill vi förändra.
Mycket av den gruvverksamhet som bedrivs i dag sker inom Sapmi, områden som är viktiga för rennäringen, övrig samisk markanvändning och kultur. Det har lett till att frågan om samernas rättigheter som urfolk blivit tydligare än någonsin.
Gruvetableringar påverkar miljön och omgivningen på många fler sätt än själva brytningen. Det krävs infrastruktur, energi och en mängd servicefunktioner i närområdet och regionen. Livslängden på en modern gruva är mycket oviss vilket skapar svårigheter för närsamhället och människor att planera för framtiden.
Samebyarna har historiskt sett haft invändningar mot hur verksamheter, som till exempel gruvor, dammar, vindkraftverk och skogsbruk, har planerats, beslutats och genomförts. Samebyarna har också haft invändningar mot hur effekterna av sådana projekt värderas i miljökonsekvensbeskrivningarna.
Sveriges riksdag och regering har uttalat att samerna utgör en ursprungsbefolkning i Sverige, som är lika gammal eller äldre än landets majoritetsbefolkning. Det ger samerna en särställning i folkrättslig mening.
Enligt FN:s antagna urfolksdefinition har urfolk rätt till sin mark, sina territorier och sina resurser, för att behålla sin kultur, sin rätt till erkännande av deras olika identiteter, sin rätt till självstyre och självbestämmande, och rätt att tillfrågas om samtycke i beslut som kan påverka dem.
Stater ska samråda och samarbeta i god tro med den inhemska befolkningen som berörs genom deras egna representativa institutioner för att få deras fria och informerade samtycke innan godkännandet av ett projekt som påverkar deras mark eller territorier och andra resurser.
ILO:s konvention nr 169 – Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk syftar också till att motverka diskriminering av urfolk.
För femton år sedan presenterade en statlig utredning vad som krävs för att Sverige ska kunna ansluta sig till ILO 169. Utredaren gjorde bedömningen att de skulle kunna ske på fem års sikt. Trots att det gått så lång tid har sedan utredaren presenterade sina förslag har ännu inget skett. Det är dags nu att ta tag i frågan och vidta de åtgärder som krävs för att Sverige ska kunna ratificera konventionen.
En viktig del i detta är att ge Sametinget ett större ansvarsområde och mer resurser. Sametinget har inrättats för att ge samer ett utökat självbestämmande för en levande samisk kultur och ge möjligheter att ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur.
Sametinget har under lång tid varit underfinansierad. En stor mängd ärenden bordläggs utan att kunna behandlas i sak på grund av resursbrist.
Sametingets politiska företrädare ges alltför begränsade möjligheter att fullfölja sitt uppdrag.
Vi tycker det är dags att skrida till verket och ge Sveriges samer den rätt och de resurser som tillkommer dem som urfolk.