På kort tid har såväl Hannah Bergstedt (S) som Fredrik Lundh Sammeli (S) i denna tidning gett en bild av svensk ekonomi som väcker en stilla undran om skribenterna själva tror på de myter de sprider.
I sin krönika i (19/4) utrycker Hannah Bergstedt förvåning när det gäller min oro inför regeringens förmåga att långsiktigt hålla greppet om de offentliga finanserna. Det borde hon inte. Min oro delas nämligen av andra.
I slutet av 2015 påpekade Konjunkturinstitutet att ”det är oklart vilka principer som styr finanspolitiken”. Ett annat expertorgan, Finanspolitiska rådet, var ännu tydligare: ”det krävs en tydlig plan för hur regeringen ska nå sitt mål för det offentliga finansiella sparandet. En sådan plan saknas.”
När regeringen överger både överskottsmålet och principen om krona-för-krona, finns goda skäl för oro. Det bör också påpekas att det var Alliansregeringen som införde principen om krona-för-krona 2014 då man såg behovet av att prioritera en återgång till överskott. Påståendet om att vi skulle ha brutit mot principen är därför absurt. Att Magdalena Andersson låter de offentliga utgifterna skena är särskilt illa givet på dagens ekonomiska läge, för det är i dag med hög tillväxt, helt fel att gasa och låta bli att spara. Nu ska reserverna byggas upp för att stimulera ekonomin i dåliga tider.
Läser man Lundh Sammelis krönika (26/4) får man intrycket av att jobbskatteavdragen öppnade ett stort gap i statens finanser. Så var det inte. Jobbskatteavdragen gjorde det mer lönsamt att arbeta, särskilt för de med låga och medelhöga inkomster, och skapade många fler jobb. All expertis är enig om att dessa reformer haft en väsentlig inverkan på sysselsättningen.
LO, en organisation som Bergstedt och Lundh Sammeli borde vara öppna för att lyssna på, gjorde bedömningen att endast de första två jobbskatteavdragen ledde till ett nettotillskott på 75 000 jobb.
Att riktade skattesänkningar för att stärka arbetslinjen i allra högsta grad är förenliga med bättre välfärd bevisas av att resurserna till välfärden ökade under Alliansregeringen med över 100 miljarder kronor, också i fasta priser. Även räknat per person är ökningen tydlig.
Det är ändå trevligt att Lundh Sammeli gläds över den Alliansbudget som hans regering fick förmånen att regera med fram tills för fyra bara månader sedan. Värre är dock att regeringens politik bedöms minska antalet jobb med 15-20 000 enligt Konjunkturinstitutet.
Sverige är i stort behov av reformer för att få fler i arbete och en bättre integration. De som står längst från arbetsmarknaden – särskilt unga utan utbildning och utrikes födda – kommer annars få det ännu svårare att komma in om vi inte aktivt jobbar för att sänka trösklarna till jobb.
Här verkar regeringen helt obekymrad. Det oroar mig mer än något annat och borde även oroa Hannah Bergstedt (S) och Fredrik Lundh Sammeli (S). Men de tycks mer upptagna av att måla en rosenskimrande bild av läget och kritisera oppositionen, än av att torgföra egna konkreta förslag för hur fler ska få ett jobb och Sverige lyckas med integrationen av flyktingar.