Svar till Katarina Inga, NSD Debatt den 3 september.
Katarina Inga, renägare och biolog, konstaterar att Kebnekaises sydtopp tinar och minskar i höjd, något som är en ofrånkomlig följd av ett mildare klimat och vid det här laget ett välkänt faktum. Att förändringar i klimatet också påverkar flora och fauna, så att vissa arter gynnas på andras bekostnad, torde vara väl känt. Så till exempel skulle en ökad beskogning av fjällvärlden leda till minskande renbetesarealer med negativa effekter för rennäringen som följd.
Slutsatsen som Katarina Inga drar, är att gruvnäringen måste reduceras och nyetableringar förhindras för att klimatbalansen och därmed rennäringen ska kunna upprätthållas.
Jag har ingen annan uppfattning än Katarina Inga när det gäller miljön. Den ska skyddas och alla näringar med miljöpåverkan ska kontrolleras noga. Jag har inte heller en avvikande uppfattning när det gäller klimatet, vi går mot varmare tider, även om jag inte är övertygad om att det är mänskligheten som orsakat den utvecklingen.
Rennäring är ett riksintresse, framhåller Katarina Inga. Men, att framhålla rennäringen som ett föredöme i miljöhänseende och att ställa upp rennäringen mot gruvnäringen som även är av utomordentligt stort riksintresse, framstår som minst sagt ogenomtänkt.
Svensk gruvnäring sysselsätter något tiotusental anställda och utgör ekonomisk bas för flera svenska samhällen. Metallurgi- och metallbearbetning, som är helt beroende av gruvnäringen, sysselsätter hundratusentals anställda. Enbart SSAB, Rautaruukki och LKAB, med stor betydelse för norrbottningars välstånd, ger jobb för runt 15 000 anställda.
Världens befolkning och dess krav på modern levnadsstandard ökar. Därmed ökar också behovet av stål och andra metaller. Att som Katarina Inga föreslår, återvinna metall istället för att nyproducera, räcker inte. Redan i dag återvinns metallskrot i stor skala. Omkring hälften av allt stål går tillbaka och utgör råvara i stålverk runt om i världen, och tendensen är ökande. Samma tendens gäller andra metaller som utgör stommen i våra moderna samhällen.
Rennäringen är ett extensivt, lågproduktivt naturbruk, som sysselsätter ett fåtal människor och som inte varit lönsamt i modern tid. Tvärtom. Rennäringen i sin nuvarande form överlever tack vare stora subsidier från staten och utgör en samhällsekonomisk kostnad. Dessutom svarar rennäringen för avsevärt markslitage och nerskräpning i naturen, förorsakad av överbetning och terrängfordon, samt bidrar till utsläpp av avgaser i avsevärd mängd, om man ser till antal körda mil av alla fordon som är inblandade i produktionen av renköttet.
Svensk gruv- och industriproduktion är och ska vara underkastad hårda miljökrav. Näringen är av riksintresse och något av ryggraden i svensk industri och norrländska samhällen.
Den kan inte, och ska inte, ersättas med extensivt naturbruk.