När NSD:s politiske chefredaktör Olov Abrahamsson i sin ledare 2019-02-02 påstod att Helena Granström på Expressens kultursida skrivit en artikel om ”gruvornas osynliga kolonisering av landskapet och exploateringen av det oersättliga”, blev jag nyfiken. Hennes artikel med rubriken ”Gruvpoliktiken avslöjar vår förljugna syn på naturen” visade sig dock vara en recension av antologin ”Svensk gruvpolitik i omvandling. Aktörer, konsekvenser, möjliga världar”, som kom ut strax före jul 2018.
Dess redaktörer är vetenskapsmän med en forskningsinriktning som sedan länge är inriktad på studier av värderingskonflikter vid storskalig användning av teknik, hur naturresurser omformas i samhälleliga processer, samt hur miljöpolitik kan leda till motsättningar på olika geografiska och institutionella nivåer. Det framgår såväl av Linköpings universitets presskommuniké på hemsidan forskning.se, ”Gruvligt motstånd mot 200-talets gruvpolitik” som av lokalpressens recensioner, exempelvis skriver Frida Genning Ströberg under rubriken ”De vill att staten tar mer ansvar” i corren.se att antologin belyser hur en förändrad svensk minerallagstiftning och -politik inneburit att staten ”skjutit över ansvaret för gruvpolitiska frågor på lokala administrationer, myndigheter, civilsamhälle och gruvbolagen själva.”
Abrahamsson nämnde inte med ett ord antologin. Istället skrev han att Granströms text föranlett LKAB:s informationschef Anders Lindberg att ”påminna oss om varför vi har gruvor”. Lindberg ansåg det lätt för oss i Sverige ”att säga att nu har vi de metaller och mineraler vi behöver” och fortsatte enligt Abrahamsson med att konstatera att detta leder till att ”de människor som vill lämna fattigdom i världen ska bygga sina vattenrör, kylskåp, tvättmaskiner, sjukhus och cyklar av mossa och trä. ”I den stilen gick ledaren på fram till rådet att det ”borde föranleda viss eftertanke även hos Expressens kulturskribenter.”
Förmodligen har Abrahamsson inte läst boken som Granström recenserade. Det har inte jag heller, eftersom jag inte kände till dess existens förrän igår. Det är också möjligt att han inte heller läst hennes recension. Citatet han inledningsvis tillskrev henne kommer nämligen från recensionens ingress som i likhet med dess rubrik förmodligen skrivits av Expressens redigerare. Varför presenterade Abrahamsson inte antologin ”Svensk gruvpolitik i omvandling” istället för att göra narr av Helena Granström, en duktig lyriker och prosaförfattare med magisterexamen i teoretisk fysik och licentiatexamen i matematik? Det går väl ändå inte att helt blunda för att gruvpolitik rymmer grundläggande konflikter?
Linnea Axelsson – författare till Aednan – ställde frågan ”Hur långt når min röst?” i en artikel i DN Kultur 2018. frågan om inte politisk konflikt tvärtom ger möjlighet till den produktiva konfrontation, ”den samhällsutvecklande rörelse som kan uppstå när flera jämlika parter möts och ska samarbeta”? För att så ska ske krävs att motparten betraktas som jämbördig och tas på allvar. När så inte är fallet, skrev Axelsson, utan meningsmotståndare ses som hinder och som ”röster som ska tystas, röster vars ord utmålas som lögner, hotas demokratin.” Det är väl inte NSD:s avsikt?
SVAR till Åke Thörn:Nej, jag gör inte narr av någon. Jag invänder med fakta och argument mot innehållet i en artikel på kultursidan i en av landets största tidningar. Det är en artikel som sprider myter och fördomar om gruvnäringen i Sverige. Bilden av Sverige som ett nyliberalt paradis för gruvkapitalister rimmar illa med verkligheten, som jag påpekar på NSD:s ledarsida 2 februari.
Med vänliga hälsningar