I sin krönika menar Hans L Olofsson (NSD 1 oktober 2014) i princip att Northland aldrig kommer att bli ekonomisk lönsamt, och därför inte bör räddas.
Vi tycker att han har fel, och att han har glömt några viktiga andra omständigheter. Kom ihåg att inget av de över nio miljarder som satsats kommer från staten.
Förutom det ”skuldberg” som Northland har, så har företaget två tillgångar. Den ena är malmen som finns i en glesbygdskommun där nästan det enda framtidsyrket har varit begravningsentreprenör innan gruvan kom.
Den andra tillgången är personalen. Northland har lyckats med att hitta hängiven och kompetent personal i arbetskraftsbristens Malmfälten. Förutom malmpriserna, så är detta det enskilt största hotet mot en gruvnäring i Pajala.
Genom historien har det visat sig att nyöppnade gruvor som stängts, har oerhört svårt att komma igång igen. För Pajalas del kan man ställa sig frågan om en eventuell ny ägare av gruvan efter en eventuell konkurs överhuvudtaget kan få tag i arbetskraft?
Det Sverige som styrts av en borgerlig alliansregering i åtta år, skulle ge de arbetslösa gruvarbetarna mindre än 50 procent av deras gamla lön i a-kassa. Hur många klarar sig på det? De allra flesta skulle söka sig till andra arbetsplatser på andra orter efter en konkurs, då de blir uppsagda på grund av arbetsbrist. En ny ägare kan alltså inte förvänta sig att denne har tillgång till den ”gamla” arbetskraften.
Vad Hans L Olofsson glömmer är att företag inte bara består av aktiekapital, vd:ar och kvartalskapitalism. En av de viktigaste byggstenarna är hängiven personal som varje dag lojalt ställer upp för sitt företag. Detta har Northland och enbart detta skäl är starkt nog för att rädda företaget.