µ Svar till Olov Abrahamsson, NSD ledarsidan den 18 oktober.
Interna motsättningar eller till och med hårda interna strider har alltid förekommit inom arbetar- och fackföreningsrörelsen. I min långa verksamhet i Kiruna och Göteborg så har dock dessa motsättningar nästan alltid varit just interna och inte förts ut i offentligheten.
Motsättningar och hårda interna strider behöver heller inte vara av ondo. De kan berika, tillföra nya element där helt nya gemensamma ståndpunkter utvecklas eller klargöra åsiktsskillnader som kan rensa luften för ett framtida bättre arbetsklimat.
Kortsiktigt gynnar naturligtvis och vanligtvis all facklig ”splittring” arbetsgivarsidan.
Vad som däremot långsiktigt kan göra mer skada är om det också utöver orsaken till dispyten eller till den interna striden blir en kvardröjande överlagring av i striden sagda överord, spridda rykten, personliga påhopp eller annan falsk ”information”. Sådana skador är mycket svårare att överbrygga, lösa än lösningen på de sakfrågor som låg som grund för själva den interna kampen.
Av den anledningen reagerade jag med bestörtning över att det falska flygblad spreds i gruvan som sökte koppla ihop Jari Söyrinki (och Knegarkampanjen) med förbundet Arbetarmakt enbart av den anledningen att Arbetarmakts åsikter söktes kletas fast på Knegarna och att ord lades i bland annat Jaris mun.
De frågor som jag ställde då och ställer mig nu är: Vem eller vilka låg bakom själva idén? Om initiativet kom från något parti eller grupp? Vem som stått för tryckningen? Någon parti- eller fackexpedition? Och vem som distribuerade dem, spred ut skiten, på arbetsplatserna?
Historiskt så har insinuationer, ryktesspridningar, falska beskyllningar och allsköns förfalskningar och påhopp samt rena häxjakter varit något som borgerligheten ofta använt för att bekämpa eller splittra arbetarrörelsen.
På August Palms och pionjärernas tid kallades de satanister, spioner, gudsförnekare och familjemarodörer. Brukspatronen, länsman, folkskollärarinnan, handlaren och prästen piskade upp stämningarna i städer och tätorter. Agitatorerna jagades ut.
Numera stämplas de som ”celler”, ”sekter”, ”terrorister”...
Under gruvstrejken kallades de fåtaliga strejkbrytarna för modiga samtidigt som strejkledarna uppgavs vara uppskolade i Moskva.
Den metod som användes av NSD:s ledare den 18 oktober är tyvärr densamma. Att misskreditera, eller att bedriva häxjakt är inte en metod som hör hemma i arbetarrörelsen och därför borde heller inte NSD använda sig av en sådan.
µ Svar till Börje Schellin.
Gruvtolvan är en av Norrbottens viktigaste och mest inflytelserika fackliga organisationer. Därför är det högst rimligt att granska dem som nu vill kicka Jan Thelin och själva gör anspråk på makt.
Det är ingen ”häxjakt” att påpeka Tommy Hjertbergs och Jari Söyrinkis koppling till diverse organisationer på vänsterkanten och att de en gång i tiden blev uteslutna ur SKU på grund av sitt ”närmande till trotskistiska värderingar”.