Ojämlikt på det sättet att vissa regioner redan under 17 år har haft andra arbetsuppgifter och åtaganden än oss, som inte ännu fått möjlighet att bilda region.
Några av dessa regioner är redan rustade och redo att ta sig an nya arbetsuppgifter från staten. De uppgifter som debatteras mest är om delar av arbetsmarknadspolitiken bör decentraliseras. Den debatten och de önskemålen har länge kommit från regionerna och kommunerna.
När jag skriver relativt svaga så menar jag exempelvis vårt landsting, eftersom vi har ett litet patientunderlag och en åldrande befolkning.
I den svenska sjukvårdsdebatten pågar diskussioner om utformingen av den högspecialiserade sjukvårdens organisation och om framtidens primärvård.
Viktiga frågor för patienter och sjukvårdsorganisationer. Lösningarna på de debatterna kommer att kräva en annan landstingsindelning, det är jag övertygad om.
Eftersom lösningen på den högspecialiserade sjukvården inte tycks finnas idag med 21 stycken olikt utformade landsting med varierad storlek och organisation.
För att möta morgondagens medborgare, besökare, patienter och företag behöver vi skapa en förvaltningsorganisation som bättre kan svara upp mot det behovet än genom 21 stycken landsting.
När det gäller regional utveckling, kollektivtrafik och tillväxtfrågor behövs en kraftigare samling från norra Sverige, på ett helt annat sätt än den vi har idag.
Vi behöver helt enkelt en starkare röst både inom regionen men också i Sverige och i världen. Tillsammans med universiteten kan vi kraftsamla för högre utbildning och forskning, eftersom kompetensfrågor är strategiskt viktiga för en region.
Kollektivtrafikens passagerare känner inte av länsgränser och därför blir trafikfrågor en än mer viktig fråga för en större region att hålla samman. Tillväxt och utveckling, framtidstro och jämlikhet. Kultur som en sammanhållande länk i regionen.
Jag ser fördelar, men jag ser även att alla frågor självklart inte löses genom en förändring av landstingsindelningen. Det krävs dagligt arbete i landstingets alla verksamheter för att det ska lyckas.
Vad jag saknar i debatten från de som inte önskar en regionreform är alternativ. Hur ser deras lösningar ut? Vad är framtidsvisionen?
För mig räcker det inte med att säga nej till en reform, alternativ behöver preciseras. Jag önskar oss inte ett eget norrbottniskt Brexit, där de företrädare som hårdast driver på för ett nej till en regionreform, sedan står svarslösa och inte har en egen plan för framtiden. Det är inte att ta ansvar.
När det kommer till demokrati och inflytande brukar det sias om att just Norrbottens röst ska bli svag och att ingen kommer att lyssna eller förstå vår del av en samlad region.
Jag förstår inte det argumentet, det handlar om på vilket sätt vi utformar den framtida politiska organisationen. Hur valkretsarna formas och hur de politiska partierna tar ansvar för sina valsedlar med kandidater.
Jag har svårt att se att något ansvarfullt politiskt parti endast kommer att ha kandidater från en viss geografisk del, så har inget parti hittills agerat. Snarare tvärtom brukar partierna vinnlägga sig om att ha en geografisk spridning av kandidater, oavsett till vilken politisk församling listans val handlar om. Förtroendevalda politiker kommer att representera regionen, många kommer att vara fritidspolitiker och göra ett fantastiskt arbete för att lyfta viktiga frågor och perspektiv från de människor de möter i sin vardag.
Att få möjlighet att vara regionpolitiker kommer att bli ett spännande uppdrag och vi ska utforma den politiska organisationen så att den blir funktionell.
Så till diskussionen om säten av olika varianter, det som brukar vara det sista negativa argumentet – Luleå kommer att bli utan allt och tömmas.
Flygplatsen kommer att gapa tom, ingen kommer att besöka oss och myndigheter kommer att fly. Det är ett argument som jag inte anser vara verklighetsförankrat, däremot krävs det alltid arbete för att sätta orter som Luleå, Kalix, Arvidsjaur eller andra orter på kartan.
Men det arbetet pågår redan. Besöksföretag arbetar så, kommuner, universitet och civil samhället likaså. Varför skulle det arbetet plötsligt avstanna för att Sveriges landsting blir färre och vi ingår i en annan region?
Låt mig ge ett exempel på kraftsamling för nya spännande destinationer och spännande upplevelser i Norrbotten och delar av Västerbotten. Det är ett projekt som vi beslutade stödja i Strukturfondspartnerskapet.
Det arbetet pågår och är strategiskt viktigt för att utveckla möjligheter för besökare, så varför skulle det arbetet helt plötsligt sluta?
Vi behöver däremot fler sådana gemensamma arbeten.
Nej, jag tror på kraftsamling för tillväxt, gemensam styrka för välfärden och att vi tillsammans bildar en region för framtiden.