Svar till Kenneth Jongården, NSD ledarsidan den 17 juli.
”Sjuka, arbetslösa och ensamstående har förlorat mest under alliansregeringens år vid makten”, skriver Jongården.
Men hur mycket bryr vi oss egentligen och hur långt är vi beredda att gå med vår medmänsklighet utan att själva ”drabbas”?
Alla de utsatta, som sitter i den svåra sitsen kan knappast hjälpa varandra utan endast visa lite sympati och medkänsla, medan alla de andra, de friska och arbetsföra som kan och ska hjälpa. Hur tänker de i dag?
Livsviktiga ingrediensersom fattas oss människor i dag är förståelse och insikt, men även förmågan att känna för den andres situation har försämrats på grund av ett ökande egenbegär.
Vi är inte alla stöpta efter samma mall. Så ska det också vara, mångfalden berikar och är nödvändig, det är en självklarhet.
”Bra lösningar på hur människans trygghet ska lösas har saknats i den borgerliga regeringen” fortsätter Jongården.
Men det har heller aldrig varit regeringens intention, vill jag påstå. Det är inget misslyckande från deras sida som de nu tänker rätta till, istället är det en mycket medveten strategi i moderaternas politik. Utanförskapet fanns inte före 2006, det var i själva verket deras skapelse.
Nu slåss de arbetande mot de arbetslösa, de friska mot de sjuka, vi har fått grupper som pekas ut som syndabockar. Medelklassen slåss nu mot varandra, vi som utgör den allra största delen i samhället, när vi istället borde hålla ihop, allt medan den lilla andelen rika och välbärgade lämnas ifred och får samla på sig ännu mer...
Högerpolitiken har ”lyckats” bilda grupperingar som splittrar istället för att ena och det är ett ohållbart klimat som inte håller i längden. Vårt samhälle håller på att bli bräckligt och farligt att leva i. Lämnar vi människor utanför blir det inte ett helt samhälle, alla kommer att drabbas till slut.
Det är viktigt att föra en politik som lyfter människor ur fattigdom och där alla får vara med och också ges dessa förutsättningar. I ett bra samhälle ska de utsatta människorna i första hand ombesörjas. De andra klarar sig oftast ändå.
Så ska vi ta vårt förnuft tillfånga och börja bry oss i september?