I dagarna lämnades de sista remissyttrandena in angående Miljömålsberedningens delbetänkande (MBB) om hur Sverige ska kunna nå sina miljömål. Naturvårdsverket, SNF och Världsnaturfonden har givit förslaget tung kritik.
Miljömålsberedningen har visserligen lånat många ord och begrepp från den ideella naturvården men dess förslag är som bäst halvgångna och leder inte till uppfyllandet av vare sig svenska miljömål eller internationella åtaganden, och inte heller till ett hållbart skogsbruk. Skogspolitiken idag är en parallell till regeringens politik för gruvorna: Kom och ta vad ni vill ha, det är gratis.
Ägandet är det centrala. Icke ägare får huka sig. Ägaren ska få göra som han vill med vad han äger, tycks vara ansvarig C-ministers enkla mening. Det övergripande mottot är ”frihet under ansvar”. Men utan ansvar. Överträdelser beivras inte, efterlevnaden är alltså frivillig. Just frivillighet är den fixa idé beredningen vill bygga vidare på och införa som allmäntillstånd.
Ett typexempel på frivillighet är ”komet”-programmet som häromåret infördes på försök i tre län. Det innebär att skogsägarna själva ska föreslå skydd av naturområden på sin mark. Inte som förr tjänstemän utbildade i naturvård. Efter tre år är resultatet bedrövligt. Endast 1% av markägarna har överhuvudtaget varit intresserade. Trots detta vill C och regeringen gå vidare på den vägen, ty här gäller nyliberal ideologi, inte naturvård.
Viktigt och kanske trots allt hoppfullt mot denna bakgrund är att miljömålen inte längre är enbart nationella. Sverige har i Nagoya lovat skydda 17% av representativa biotoper. På miljöområdet finns vidare flera direktiv från EU som vi har förbundit oss att införliva med svensk lag, något betänkandet märkligt nog inte tycks vilja kännas vid.
Det duger alltså inte att föreslå vare sig mera frivilligt skydd eller låtsasreservat i form av så kallade Ekolandskap.
Vad vi väntar på är en ny helhetssyn, ett paradigmskifte liknande det som just nu är på gång när det gäller vattenkraften, där lagar från 1918 hittills givit kraftbolagen makt att utan hänsyn till biologin utnyttja våra vattendrag till sista droppen. EU-direktiv tycks äntligen kunna sätta stopp för detta. Liknande direktiv finns också för natur (fågel och habitatdirektiven) och från EU har man särskilt tvingats påpeka att skogsbruket inte är undantaget från dessa.
Skogspolitiken måste alltså, och kommer till slut också att reformeras, vilket för övrigt blir det bästa även för skogsnäringen som äntligen kan befrias från sina våndor och börja tänka och arbeta på ett nytt sätt.
Då ska kalhyggesbruket fasas ut och ge plats åt naturlig föryngring, blandskogar, kontinuitetsskogsbruk. Levande skogar! Mångfald!