Jag är egentligen inte besviken på Arbetsdomstolens beslut. Jag är inte besviken för att strejken stoppats, tillfälligt eller på längre sikt. Målet är inte att strejka. Målet ska vara trygghet och rättvisa. Vad nu det är i konkreta ordalag?
Oavsett vad man kan om juridik, rättvisa och trygghet så har vi fortfarande ingen lösning.
Vi har inte en förstärkt pension, flexpension. Min framtid är inte trygg, och jag känner ingen rättvisa.
Jag är 24 år gammal och jag har kanske långt kvar till pensionen. Men klockan tickar, för varje dag som går kommer jag närmare pension. För varje dag som går utan flexpension, utan förstärkt avsättning till pensionen, så känner jag mig mindre trygg. Kommer jag någonsin att ha råd att gå i pension?
Och resten av samhället? Hur många fler är det som känner som jag? Och hur länge ska vi behöva känna så? Är vi bara biologiska maskiner som ska producera tills vi... går sönder och dör? Är det den synen man har på oss? Hur länge ska vi låta detta fortgå innan vi tvingas, ja, byta bransch? Där är vi snart.
Jag bryr mig ärligt talat inte om vad som står i papperna som AD lusläst igår, alla paragrafer och gissningsvis kryptiska ordkombinat-ioner. Jag bryr mig om oss som tar konsekvenserna.
Jag vill ha råd med mer än att bara överleva när jag blir för gammal för att arbeta.
När jag tar pension vill jag kunna sträcka på mig, känna mig stolt och nöjd över mitt arbetsliv. Jag vill kunna känna att ”jag har gjort mitt för samhället, nu får samhället ge mig någonting under mina sista år i livet”.
Så nej, jag är inte besviken på Arbetsdomstolens beslut. Jag är besviken på Almega. Inte för att de tog en fredspliktsinvändning till Arbetsdomstolen. Jag är helt för att ”rätt ska vara rätt”.
Jag är besviken på Almega på grund av deras inställning till mitt och mina kollegors arbetsliv, deras oroväckande inställning till vår värdighet. Det känns som att vi, i Almegas ögon, är värda mindre än andra människor. Sådan ideologi leder inte bara till besvikelse. Sådan ideologi är farlig. Farlig för individen, farlig för hela samhället.
Om jag ska vara nästan lika kall som Almega verkar vara så måste jag också påpeka att sådan ideologi är farlig för arbetsmarknaden.
Hur attraktivt är det att jobbai min bransch om vi anses vara mindre värda? Vad händer med min bransch i längden om det här tankesättet fortsätter? Orättvisa är den mest skadliga faktorn i arbetslivet, kanske i samhället som helhet också, tror jag. Jag hoppas att även Almega inser detta, innan det är försent.