DEBATT: Lagstiftning eller avtal mot diskriminering?

I Norrbotten handlar 8 av 13 anmälningar till DO 2007 om arbetslivet. De kommer framför allt från personer som känt sig diskriminerade i samband med att de sökt jobb inom den offentliga sektorn.
Tisdagen den 8 april träffas arbetsgivare och fackliga representanter i Luleå på en konferens, anordnad av DO, för att diskutera hur man ska kunna samarbeta långsiktigt på arbetsplatserna för att motverka diskriminering i arbetslivet.

Om en anmälare är medlem i facket är det facket som i första hand ska utreda anmälningarna. Ofta kan dock inte facket gå vidare med anmälan, till exempel för att det är för sent att göra något rättsligt eller för att det inte finns tillräckliga bevis. I de flesta fallen gör DO samma bedömning som facken och går inte vidare med ärendet.
Ungefär en fjärdedel av DO:s arbetslivsanmälningar får en positiv utgång men hanteringen av enskilda anmälningar räcker inte för att komma åt diskrimineringen i arbetslivet. Diskrimineringsskyddet förstärktes därför tidigt med ett krav på att arbetsgivarna ska arbeta förebyggande mot diskriminering.
Lagstiftningen skulle sätta en ram, och ansvaret för att fylla ramen med konkret arbete låg hos arbetsgivare och fack. I brist på aktivitet från parterna har dock lagstiftningen blivit alltmer detaljerad med krav på till exempel lönekartläggning. Jag menar att man nu måste välja vilken väg vi vill gå: mera lagstiftning eller avtal?

Kvinnorna stod förra året för 47 procent av arbetslivsanmälningarna hos DO. Den nya, sammanslagna ombudsmannamyndigheten har goda förutsättningar att främja kvinnors rättigheter. Men utlandsfödda kvinnor har också den högsta fackliga organisationsgraden och bör rimligen komma till tals även hos sina fackliga organisationer.
Kanske håller ändå något på att hända på arbetsmarknaden? Parterna inom industrin har en arbetsgrupp med uppgift att ta fram ett förslag till integrationsavtal.
Jag skulle gärna se att parterna både lokalt och centralt kan komma fram till ett kollektivtavtal som tar sikte på att motverka alla former av diskriminering i arbetslivet. De avtal som hittills har träffats, till exempel om flexibilitet vid religiösa högtider, visar att principen om icke-diskriminering kan förenas med, och till och med främja, affärsmässig effektivitet.

Slutligen kan man aldrig komma ifrån att ett aldrig så genomarbetat och strukturerat antidiskrimineringsarbete alltid har blottor. I slutänden är det upp till dig och mig som arbetskamrater att stå upp och säga ifrån när vi märker att någon blir utsatt för trakasserier.
Det är ett ansvar vi aldrig får lägga över på andra.

Debatt: Lagstiftning eller avtal mot diskriminering?

Anmälningarna om diskriminering i arbetslivet svarar för den absoluta merparten av alla anmälningar till ombudsmannen mot etnisk diskriminering. 346 av 905 anmälningar förra året rör arbetslivet, en ökning med 27 procent jämfört med föregående år.