Länsstyrelsen har att beakta ett stort antal aspekter inom länet, varav flera av dessa står mot varandra. Vägningen mellan dessa olika intressen är särskilt grannlaga och kräver därför god kompetens, vilket länsstyrelserna är unikt utrustade med. Bergsstaten har hittills uppvisat särskilt exploateringsvänlig hållning som därför förutsätter en opartisk aktör som länsstyrelsern med sitt breddkunnande.
I den nyligen avgivna avstyrkan från Norrbottens länsstyrelse för makroprojektet Laverfyndigheten redovisas att denna gruva skulle bli av samma storlek som Aitikgruvan i Gällivare kommun. Aitikgruvan efterlämnar en miljöpåverkan närmast obeskrivlig.
Nedanför Lavergruvan riskerar ett av landets värdefullaste Natura 2000-område – Piteälven med koppling till ett stort antal värdefulla sjöar – att förstöras och tappa sina höga miljövärden av den storskaliga gruvverksamheten.
Till detta ger länsstyrelsen riksintresset rennäringen större vikt än riksintresset ”Ämnen och Material”.
Här uppvisas helhetstänkande och långsiktighet av länsstyrelsen.
Gruvverksamhet är den i särklass värsta industriverksamheten av alla, som kräver omfattande och dyrbara skyddsåtgärder, vilka gruvverksamhetsägare ofta uppvisar ovilja att uppfylla, då projektets lönsamhet därmed kommer att reduceras. Länsstyrelserna ska vara en tydlig motkraft till Bergsstaten, som balanserar sakligheten i de kommande besluten.
Samhällets intresse är sysselsättning.
Gruvor är inte flyttbara vilket istället har drivit fram rationella brytningsmetoder som därmed förkortar den totala brytningstiden, det vill säga den tid som sysselsättningsmöjligheter erbjuds.
Bergsstaten vet erfarenhetsmässigt att av all prospektering blir det väldigt få gruvor.
Detta påverkar generositeten från Bergsstaten att relativt frikostigt bevilja prospektering. Steget innan beslut om gruvbrytning är bearbetningskoncession, vilket kräver säkrare beslutsunderlag.
I Västerbotten beslutade Bergstaten dock att medge gruvorna Blaiken och Svärträsk på svajigt underlag, trots att Naturvårdsverkets expert påtalade konkursrisken, då malmhalten var för låg. Konkurs blev slutresultatet med konsekvensen att landets skattebetalare får stå för alla framtida miljökostnader.
Dessa kostnader ”tickar på” i oöverskådlig tid och ska givetvis redovisas som minuspost till gärna överdrivna samhällsvinster.
Beträffande kapitalisering av långsiktigt förstörd livsmiljö uppstår betydande metodsvårigheter.
Dagens minerallagstiftning ger inte erforderligt stöd. Tvärtom är kravet på deponering av ekonomiska medel för eventuellt framtida miljöskador orsakad av gruvverksamheten lång ifrån tillräcklig. Inget annat utvecklat land än Sverige erbjuder dessutom hugade gruvexploatörer våra mineraltillgångar i princip gratis. Sammantaget kan samhällsvinsterna till slut bli samhällskostnader, då det är skattekollektivet som är den slutliga borgenären. Gruvaktörer i synnerhet utländska har dessutom en fenomenal förmåga att minimera sitt ansvar över tid, genom ändrade bolagsbildningar, konkurser etc. Nu senast Northland Resources i Pajala.