Nyligen besökte jag Vattenfall Accounting i Jokkmokk och träffade delar av de 40 personer som nu riskerar att få sina jobb flyttade utomlands. Givetvis finns det nu en stor och välgrundad oro hos så väl anställda som hos kommunen Jokkmokk för vad som ska hända i framtiden. Om man förlorar sin anställning, vad gör man då?
Vissa talar om att flytta, eftersom möjligheterna att hitta ett nytt jämförbart jobb är begränsade.
Det sätter också fingret på ett problem som Jokkmokk delar med en lång rad mindre kommuner – nämligen det socialistiska näringslivsklimatet som gör hela kommuner beroende av staten.
Skyhöga skatter på jobb och företagande och omfattande byråkratiska regler gör att det är svårt för den enskilde att driva ett företag och ta ut lön på en mindre lokal marknad.
Företagaren – som skapar värdena genom sin verksamhet – får helt enkelt behålla en alldeles för liten del för att kunna ta ut lön och kanske rent av kunna anställa fler.
På samma sätt är det för Jokkmokk som energiproducerande kommun. Man upplåter sina naturresurser och en väldigt liten del av de skapade värdena tillåts stanna i där de skapades. Istället är det staten som tar hand om rikedomarna och smetar ut dessa över hela landet och då blir det så klart bara smulor till Jokkmokk.
Det är en form av socialism där små kommuner – ofta i norra Sverige – blir till kolonier som bara ska fylla statens skattkista utan att själv få ta del av vinsten. Man kallar det fördelningspolitik, men i själva verket handlar det bara om att flytta den vinst som skapats i Jokkmokk till alla de andra som inte gjort någonting alls.
För mig är det orimligt. För en anställd ska det löna sig att arbeta, för en entreprenör ska det löna sig att driva företag och för en kommun ska det också löna sig när naturresurser exploateras.
Det borde vara självklarheter.
Därför vill Centerpartiet att pengar som kommer från fastighetsskatten på industrifastigheter och elproduktionsenheter ska tillfalla de regioner där den betalas in. Det skulle innebära att Jokkmokk – där fastighetsskatten från bara vattenkraften årligen uppgår till uppåt 600 miljoner kronor – skulle få behålla mer av de ekonomiska värden som skapats.
Det skulle över en natt ge Jokkmokk ekonomiska muskler att utveckla sin egen kommun och bli mindre utlämnad till statliga bolags välvilja.
Därför vill jag uppmana Socialdemokraternas riksdagsledamöter från Norrbotten – Fredrik Lundh Sammeli, Leif Pettersson, Ida Karkiainen, Hannah Bergstedt och Emilia Töyrä – att ställa sig bakom ett sådant system och därefter agera för att få till stånd en utredning om hur fastighetsskatten kan göras mer lokal.
Det ligger i hela norra Sveriges intresse.