Svar till Lennart Åström NSD 31/7 2013
Naturligtvis, det viktigaste inför kyrkovalet är inte vilka som är mest partipolitiskt obundna. Men nog kan det behövas en ny ”kultur” i kyrkans organisation. Under sommaren har man, både i Norrbotten och i riket, kunnat läsa om tidigare aktiva politiker som efter en tids uppehåll beslutat göra ”comeback” genom att inom ”kyrkopolitiken” kandidera för (S).
Att vara förtroendevald i Svenska kyrkan blir då en annan väg att vara just politiker, vid sidan av kommun-, landstings-, och riksdagspolitiker. En helt ny syn behövs där rollen som förtroendevald i kyrkan i stället är ett annat sätt att vara aktiv i sin församling, tillsammans med gudstjänstfirare, barn- och ungdomsledare, aktiva i syföreningar, bibelstudieledare osv. Nya nomineringsgrupper behövs i kyrkan som kan kanalisera engagemang från församlingsaktiva som saknar anknytning till politiskt parti.
Lennart Åström försöker sedan styra in på sakfrågor genom att ta upp det som länge drivits av politiskt obundna grupper inom kyrkan: frågan om fritt val av församlingstillhörighet. Men han gör det väl enkelt för sig när han sammankopplar det kravet med den anda av nyliberalism som han tillskriver den nuvarande regeringsalliansen. Verkligheten är ju att till exempel nomineringsgruppen POSK drivit denna kyrkofråga i årtionden innan begreppet ”alliansen” ens var uppfunnet på den politiska arenan.
En medborgares folkbokföringsort avgörs av skattemyndigheten och församlingstillhörigheten följer automatiskt. Ett antal faktorer vägs in: arbetsort, familjens boendeort, regelbunden pendling osv. När myndigheten avgör kan beslutet i vissa fall bli ett annat än det som ter sig naturligt ur kyrklig synvinkel. Att den enskilde därför kunde frigöra församlingsmedlemskap från folkbokföringsort kan i enstaka fall vara rimligt.
Lennart Åström räds att i en situation med fritt val av församlingstillhörighet får vi grupper av ”likasinnade” som samlas i olika församlingar. Risken bör inte överdrivas. Men lite märkligt är det att denna rädsla kommer från en (S)-kandidat. Verkligheten är ju att många församlingar, särskilt i norr, helt styrs av en majoritet av ”likasinnade” – nämligen (S). Har kyrkan överlevt denna dominans av ”likasinnade” så ska den nog överleva även andra gruppers inflytande. Eller är Lennart Åströms rädsla för ”likasinnade” bara ett uttryck för den vanliga socialdemokratiska rädslan att förlora makten?