I DN debatt 21 juli skriver Isabella Lövin, och utvecklingsekonomen Jeffrey Sachs, att Sverige är bäst i världen ifråga om hållbar utveckling, och att landet har goda förutsättningar att bli ett föredöme ifråga om att förena en god ekonomisk utveckling med ekologisk hållbarhet.
Sverige hamnade nyligen först i en internationell rankning genomförd av internationella forskarnätverk. För det första borde Lövin varit hovsam nog och tala om att Sverige missar att nå 14 av de 16 egna miljömålen, enligt de redovisningar som Naturvårdsverket gjort.
Det säger något om hur illa ställt det är med hållbar utveckling bland världens länder i övrigt.
Och när det kommit till skarpa avgöranden där klimatpolitiken ställts mot ekonomiska intressen så har S/MP-regeringen oåterkalleligen svikit.
Ifråga om Brommaflygets vara eller inte vara har regeringen gett affärsintressena företräde framför ett kraftfullt klimatpolitiskt vägval.
Istället har regeringens utredare Anders Sundström fått fritt spelrum att bedöma flygets framtid utifrån prognoser om en framtida kraftig tillväxt av flygtrafiken.
Ifråga om Förbifart Stockholm har bilismen fått företräde framför en klimatsmart transportpolitik.
Det handlar om 30 miljarder kronor i det korta perspektivet som kan läggas på minskade transportbehov, kollektivtrafik och järnvägslösningar som skulle göra den två mil långa och rekorddyra motorvägen onödig.
Det klimatpolitiskt största sveket gäller Vattenfalls försäljning av brunkolsverksamheten.
Vattenfall har givits tillstånd att sälja till ett skatteparadis-bolag med uttalade målsättningar om att exploatera kolet så långt det går.
De gruvtäkter som legat i malpåse kommer att exploateras och ge upphov till omkring 1, 2 miljarder ton i utsläpp av växthusgaser.
Det är lika med 24 år av hela Sveriges årliga utsläpp. Det sopar manegen med alla de klimatbeslut som S/MP-regeringen försökt vifta med för att hävda sitt klimatengagemang .
Regeringen har varit tydlig med att beslutet har vägletts av affärsmässiga överväganden, och man har inte ens offentligt bedömt kostnaden för att inleda en process med en avveckling av verksamheten istället.
Därför ekar Lövins pompösa rader om att förena ekonomisk utveckling med hållbarhet tomma. På grund av nämnda beslut fortsätter konflikten mellan miljö och ekonomi att frodas. Endast skarpa kursändringar kan råda bot på detta.
En sådan vore om regeringen bestämmer sig för att avbryta bygget av Förbifart Stockholm och lägga alla resurserna på en minskning av bilismen och satsning på kollektivtrafik.
Det vore en första tydlig byggsten i att återupprätta ett raserat klimatpolitiskt förtroende.