Svar till Thomas Magnusson, Jan Forsell och Magnus Jönsson, NSD Debatt den 25 juli.
LRF-representanterna Magnusson, Forsell och Jönsson värnar i en debattartikel om mulbetet och det öppna landskapet som tyvärr minskat dramatiskt under senare år och som man med olika insatser försöker mildra. En hedervärd ambition som jag tror alla inom naturvården ställer sig bakom på ett eller annat sätt.
Dessvärre tycks artikelförfattarna mena att nötkreaturens minskning till delar orsakas av att lantbrukare tvingas lägga ner på grund av rovdjursskador. Man hävdar vidare att det stigande rovdjurstrycket nu resulterat i att även fåren börjar minska i antal.
Var och en med någorlunda insikt vet att nötkreaturens minskning inte har med rovdjuren att göra. Det är ineffektivitet och olönsamhet i det småskaliga brukandet, men i än högre grad konkurrensen från billigare köttimport som ligger bakom nedgången.
Man har rätt i att fårnäringen minskat de två senaste åren, men totalt över tiden, för rovdjurens- och vargens återkomst, har antalet får i landet ökat med nästan 80 procent enligt jordbruksstatistiken. Denna ökning är särskilt tydlig från sekelskiftet och motsvarar nästan 50 procent och som i lika hög grad också gäller inom det svenska vargbältet.
Den minskning som nu ses kan huvudsakligen tillskrivas minskad lammproduktion. För 2012 var antalet vuxna får lika många som året innan, medan lamproduktionen bara låg på 106 procent av antalet tackor och baggar. Normalt enligt tillgänglig statistik ligger reproduktionen i snitt på 111 procent (2005–2009).
Än sämre reproduktion skedde 2013 då lammandelen var så låg som 102 procent. Med det som utgångspunkt är det inte förvånande om vissa brukare lägger ner, men frågan är om det är en verklig nedgång i reproduktionen, eller om det finns svarta får begravda i underlaget?
Utifrån en nyligen publicerad studie som behandlar fårutvecklingen i Värmland och Örebro (SLU Viltskadecenter, faktablad 1/2012), behöver nog inte LRFrepresentanterna oroas i alltför hög grad. Studiens syfte var att undersöka i vilken utsträckning fårgårdar nyetableras eller läggs ner på grund av vargrevir i området under perioden 2001 till 2011
Under perioden ökade antalet fårbesättningar från 803 till 1 288 (60 procent) samtidigt som vargförekomsten ökade. Länen berördes av 59 vargrevir och utgör landets till ytan vargtätaste län och hade nästan häiften av landets alla vargar inventeringssäsongen 2012/2013.
Resltatet visade vidare att den totala andelen fårbesättningar inom vargrevir ökade allt eftersom ytan av vargrevir ökade. Det fanns heller ingen skillnad mellan nyetablerade eller nedlagda fårbesättningar inom, respektive utanför vargrevir.
Inte heller påverkades antalet nyetablerade fårbesättningar av hur länge varg förekommit i området och inte heller några skillnader i nyetablerade besättningar före och efter att vargrevir hade bildats i området.
Således har vargförekomsten i landets vargtätaste län på intet sätt påverkat fårnäringens utveckling negativt. Ett faktum som man kan tycka att också LRF känner till, men väljer att ignorera. Varför? Jo, sannolikt därför att man värnar mer om eget jaktligt utbyte ur klövviltstammarna i konkurrens med vargen!