Händelserna i Gállok utanför Jokkmokk i Norrbotten har väckt uppmärksamhet i hela världen. I USA, Norden och övriga Europa, Taiwan och nu även i arabvärlden rapporteras det om hur svenska poliser driver bort urfolksrepresentanter från deras traditionella område för att bereda väg för ett utländskt gruvbolag. Bakgrunden till konflikten i Gállok, Rönnbäcken och alla andra platser där Sverige vill driva undan samerna för att göra plats för gruvor handlar om att Sverige inte bryr sig om internationell rätt.
Tidigare i veckan presenterade FN:s specialrapportör för urfolksrättigheter, professor James Anaya, en rapport till FN:s människorättsråd i Geneve om urfolks rättigheter och industrin. I rapporten understryker specialrapportören att gruvbolag inte äger tillträde till urfolks traditionella landområden utan deras samtycke. Denna slutsats från FN fortsätter Sverige att ignorera.
Den svenska minerallagen strider mot FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och FN:s urfolksdeklaration från 2007 som Sverige har förbundit sig att följa. FN:s rasdiskrimineringskommitté kritiserade i en rapport nyligen Sverige och regeringen för att den svenska minerallagen tillåter stora industriprojekt och andra aktiviteter inom samiskt område utan samebyarnas samtycke. Urfolkens rätt att säga ja eller nej till bland annat gruvetableringar inom deras traditionella områden är en av grunderna i internationell urfolksrätt.
Näringsminister Annie Lööf riktade i ett pressmeddelande i början av september uppmärksamheten på kommunikationsproblem mellan olika intressenter och parter på det lokala planet. Men gruvfrågan är inte en fråga om brist på kommunikation utan om en brist i lagen. Då det brister i lagen kan regeringen inte övervältra ansvaret för att lösa problemet på den privata sektorn. Det är en fråga för regering och riksdag.
Journalisten Po Tidholm menade i radioprogrammet Medierna i Sveriges Radio att Norrland ses som Sveriges råvarureserv. Problemet är dessvärre djupare än så. Sverige har en mörk kolonial historia där samernas land exploaterats med ursäkten att staten behöver de ekonomiska värden som naturtillgångarna inbringar. I den nya våg av industrietableringar som sker i dag är det förvisso inte längre statliga, svenska företag som gynnas utan utländska exploatörer. Men i övrigt handlar det om en historia som upprepar sig.
Utbildningsdepartementet förespråkade för inte så länge sedan att de samiska nomadskolorna skulle ha lägre utbildningsmål än svenska skolor. I samma anda fungerar länsstyrelsen än idag som överförmyndare för samebyarna i förvaltningen av den samiska jakträtten trots att det i statens egna utredningar fastslagits att detta bygger på ett förlegat system. Denna syn på samerna och samernas rättigheter återspeglas även i den svenska gruvpolitiken och Sveriges ignorans mot FN-kritiken.
FN-rapportörens slutsatser ger samerna rätt. De samråd som Annie Lööf föreslår är ingen väg framåt utan ett sätt för regeringen att fly sitt ansvar i gruvfrågan. För att tillmötesgå FN:s kritik mot minerallagen bör näringsministern och regeringen i stället stärka samernas rättigheter. Det görs bäst genom en lagändring som innebär att gruvexploatering blir otillåten utan samebyarnas uttryckliga medgivande. En översyn av minerallagen krävs därför omgående.