7 maj firar väst slutet av andra världskriget för 70 år sedan, tidigare Sovjetländer två dagar senare som i Ryssland kallas ”Segerns dag”. Den dagen uppmärksammas med stora festligheter, vilket jag själv kunde följa för sex år sedan i Murmansk.
Andra världskriget var det blodigaste kriget i mänsklighetens historia som krävde 50-60 miljoner dödsoffer samt förorsakade gigantisk förstörelse och ett obeskrivligt lidande därutöver. Genom mitt arbete har jag besökt ett stort antal platser som står som monument över krigets fasor. Gernika i spanska Baskien som upplevde Francos terrorbombningar under spanska inbördeskriget, monumenten i Gdansk där kriget började, massgravarna med minst en halv miljon stupade i Leningrad – när staden ännu hette så – från 900 dagars nazitysk belägring, Pearl Harbour där japanskt militärflyg utraderade större delen av amerikanska Stilla havsflottan och fick USA att gå med i kriget, Hiroshima där första atombomben sprängdes, Auschwitz-Birkenau och Denkmal i Berlin som erinrar om förintelsen av sex miljoner judar och andra folkgrupper. Även våra nordiska grannländer har monument som påminner om de djupa sår kriget åstadkom.
Händelserna sju-åtta decennier tillbaka i tiden dokumenteras och manifesteras åter. Minnet får inte tillåtas blekna. Hur kunde det hända? Går det att undvika ett tredje världskrig?
Under tiden mellan de båda världskrigen fick fascism och nazism fotfäste i länder som Italien, Tyskland, Spanien och Japan. Inte heller vårt land var befriat, tvärtom hade vi också många medlöpare. Ett förnedrat Tyskland efter första världskriget, den ekonomiska krisen på 1930-talet och extremistiska läror framförda av Adolf Hitler i spetsen samlade mångmiljontals anhängare. Demokratin tvingades ge vika, och diktaturen tog överhand i allt flera länder.
Hur ska ett upprepande förhindras har vi alla stor anledning att fråga oss? Vi lever åter i en mörkare tid med krig, över 50 miljoner flyktingar, ekonomisk kris, främlingsfientlighet och rasism samt hot mot demokratin. Demokratin är inte en gång för alla given, utan måste ständigt återerövras.
Förenta nationerna skapades efter andra världskriget för att säkra fred och respekt för alla människors lika värde. FN behövs men kan inte bli bättre än vad medlemsländerna, särskilt de största och mäktigaste, tillåter.
Och de stora drar åt olika håll och verkar inte kunna ena sig om en handlingsplan för att åtgärda de tunga problemen, varken globalt eller på vår egen europeiska kontinent. Ingen tycks ha en lösning på kriget i Syrien som nu är inne på sitt femte år. Flyktingströmmarna och misären för drabbade människor ökar. Samtidigt ökar klyftorna mellan rika och fattiga.
Politik med sunda värderingar präglad av solidaritet behövs för att skapa skillnad. Och vi behöver stärka opinionsbildningen mot vansinnet och för en värld i fred och med framsteg. - Det största problemet är inte de brutala människornas ondska, utan de goda människornas tystnad, lärde oss Martin Luther King. Det måste finnas ett ljus i slutet av tunneln, även om man många gånger kan betvivla det. Och vi kan erinra oss Alva Myrdals tänkvärda ord: - Det är inte människovärdigt att ge upp!