I dagarnahar 70 års minnet av andra världskriget uppmärksammats och åter är fred och säkerhet mer aktuellt än någonsin. S-kvinnor Norrbotten känner stor oro för det som händer i världen ,men särskilt för det som händer i Barentsområdet.
Nyligen övadeRyssland med 38 000 soldater och 41 fartyg på gränsen mot Norge och Norge genomförde också nyligen en militärövning i Finnmark, landets största sedan kalla kriget, med 5 000 soldater och 400 fordon. I slutet av maj genomförs världens största luftstridsövning i norra Sverige, år 2015, den kallas ACE 15, Artic Challenge Exercise 15. En stridsövning som ska genomföras i en tredjedel av Sveriges luftrum.
Strax innan Alliansregeringen avgick hösten 2014 undertecknade Sverige ett avtal med Nato om värdlandsstöd. Det innebär att Sverige tillåter, efter svensk inbjudan, Natostyrkor genomföra militärövningar och krigsinsatser med tredje land, på svensk mark och det finns inget förbud i avtalet mot kärnvapen.
Tre stora militära övningar under kort tid i vår närområde känns inte bra. Tre uppvisningar av militära styrkor, oroar oss. Och i debatten hör man att Sverige måste satsa mera pengar på försvaret. Var finns fredsrörelsen och fredskämparna?
Fredsrörelsen har så gott som alltid dominerats av kvinnor. Redan år 1915 samlades över tusen kvinnor från tolv länder i Haag för att protestera mot första världskriget. I Sverige arrangerades samma år en landsomfattande aktion ”Kvinnornas fredssöndag”, där man krävde besinning och protesterade mot kriget som då rasade för fullt i Europa. Nästan 90 000 kvinnor anslöt sig till protesterna.
På 50-talet planerade Sverige skaffa kärnvapen och vi hade kommit långt i planeringen när S-kvinnor tog ställning mot ”svenska atomvapen” och tack vare dessa starka kvinnor ändrade den socialdemokratiska regeringen ståndpunkt och engagerade sig för nedrustning av kärnvapen i stället. År 1968 skrev Sverige på Icke-spridningsavtalet NPT. Regeringen tillsatte en särskild ambassadör för nedrustning, först Alva Myrdal, sedan Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin. Fredsengagemanget i Sverige var stort.
Vi måste lära av våra föregångare. Utrikesminister Anna Lindh var också en av fredskämparna, hon startade ett arbete som resulterade i ett handlingsprogram för Sverige ”Att förbygga väpnade konflikter”. Fredsarbete handlar just om att förebygga krig. Hon startade också ett Barentssekretariat uppe i Norrbotten, som gjorde det möjligt för oss att samarbeta i Barentsområdet, även det var ett förebyggande arbete. I dag ligger handlingsprogrammet på någons hylla och Barentssekretariatet är nerlagt.
Under lång tid har vi verkat för neutralitet, alliansfrihet, nedrustning och för ett starkt FN. Nu diskuteras istället en ökad militärisering, ett starkare förvar, argumenten är att vi måste kunna försvara oss med militära medel. Vi tror inte på en militär kapplöpning vi tror på fredsarbete.
Vår nuvarande utrikesminister Margot Wallström har, efter åtta års tystnad från Alliansen, åter tagit upp kampen mot kärnvapen, vilket är hoppingivande. Vi hoppas att hon åter kan väcka svenskarnas engagemang för fred och nedrustning och blir en ny frontfigur i fredsarbetet .