DEBATT: Ointresserade ledare skapar feta skolbarn?

Expertisen varnar för att den ökande inaktiviteten bland befolkningen kommer att leda till enorma folkhälsoproblem och astronomiska kostnader när det gäller sjukvård och rehabilitering.
Sambandet mellan fysisk inaktivitet och övervikt, diabetes, benskörhet och andra välfärdssjukdomar är väl dokumenterat. Likaså finns en mängd forskning som kartlägger kopplingen mellan psykisk ohälsa och för lite fysisk träning.

Fysisk aktivitet håller på att bli en social klassfråga. De som är välinformerade samt har råd och tid skjutsar sina barn till aktiviteter och träningar.
Andra barn, utan tillgång till vuxna som visar vägen och ett samhälle som inte tar ansvar, är hänvisade till inaktivitet, inte sällan är tv, dataspel och tv-spel alternativet. Dessa aktiviteter håller på att ta över spontanidrotten. Många delar ansvaret, men skolan har ett särskilt ansvar. Det är därför fel att sätta skolidrotten på undantag. Uppgiften att vara lärare i idrott och hälsa i dag måste återigen bli ett drömyrke. Lärarna i idrott och hälsa måste ges möjligheter att få genomföra sina intentioner och visioner, för barnens skull.
Idrott och hälsa är ett av skolans populäraste ämnen (för de flesta), men också det ämne elever, de som av olika skäl tycker illa om idrott eller lider av komplex för sin kropp, skolkar mest från. Men hur ska idrottslärarna kunna individ-, nivå- eller könsanpassa utbildningen när eleverna bara har en lektionstimme i veckan?
Idrottslärarna kämpar på, men konsekvensen av för få schemalagda idrottstimmar är risk för likriktning och idrott på pojkarnas villkor. Detta, i sin tur, leder till ett allmänt ointresse för, eller i värsta fall motvilja mot, allt vad motion, idrott och friluftsliv heter.

Politikerna vet om detta. Forskare och läkare har alla fakta. Skolledningarna är välinformerade. De flesta föräldrar är medvetna. Barnen har hört det i många år. Det vi skriver är inga nyheter; frågan är då varför ingen gör något åt saken?
Det enda ställe där vi kan skapa en likvärdig och rättvis fostran och utbildning i idrott och hälsa är i skolan. Här når vi alla. De som skulle kunna åstadkomma en förändring är skolledningen med rektor i spetsen. Rektorn har enligt gällande regler för lokal anpassning utrymme att utöka tiden för idrottsämnet. Problemet är bara att viljan saknas.
Trots att det finns forskning som visar på att elever som får tillräckligt med fysisk aktivitet lyckas bättre och i teoretiska ämnen. Det blir lugnare i klassrummet och inlärningsförmågan och koncentrationsförmågan ökar.

Vad beror då detta på? Vill inte skolledningen sina elevers bästa? Kan det vara så att de flesta rektorer är totalt ointresserade av idrott? Är deras egna minnen från skolgymnastiken trista? Saknar de förståelse för ämnet? Är de själva enbart fokuserade på teoretiska ämnen i skolan och därför favoriserar dessa ämnen på bekostnad av idrott och hälsa?
Kan någon ge oss ett svar varför det går så otroligt trögt att återupprätta skolidrotten trots all forskning och kunskap?

Debatt: Ointresserade ledare skapar feta skolbarn?

Hur länge ska vansinnet få fortgå? Och vad beror det på att det fortgår? Under de senaste 20 åren har en ström av varningssignaler kommit från läkare och forskare.