Den 7 november i år är det hundra år sedan inledningen på Oktoberrevolutionen i Ryssland. Den innebar att bolsjevikerna, den revolutionära grenen av den ryska socialdemokratin, tog ett första avgörande steg på vägen mot makten, vilket skulle utmynna i drygt sju decenniers kommunistiskt styre i Ryssland (från 1922 Sovjetunionen).
Att ett parti som kallade sig kommunistiskt fick det stora och potentiellt rika ryska riket som bas uppfattades naturligtvis på många håll som en väldig utmaning. Oktoberrevolutionen och den regim som den gav upphov till blev snabbt kontroversiella, föremål för både kärlek och hat.Enligt kritikerna utgjorde Oktober en statskupp, där bolsjevikerna hade svagt folkligt stöd, men med våld och list lyckades bemäktiga sig ett land som fallit ned i anarki och därför var sårbart. Därmed avbröts den demokratisering som inletts genom tsardömets fall i mars 1917. Slutresultatet blev en despoti som var värre än den gamla regimen. Det är obestridligt att bolsjevikerna efter sitt maktövertagande upphävde de fri- och rättigheter som införts efter tsardömets fall och dessutom under det inbördeskrig som kort därefter utbröt tillgrep massterror mot verkliga eller inbillade fiender.
Regimens försvarare brukar väl numera vanligtvis inte helt förneka detta. Snarare beskrivs det som ett nödvändigt ont, framtvingat av Rysslands efterblivenhet, omvärldens fientlighet och de inhemska, kontrarevolutionära krafternas motstånd.
Samtidigt hävdas att Oktober verkligen var en massrevolution, att bolsjevikerna kunde gripa och behålla makten eftersom de hade folkets stöd. Ett försök till en mer balanserad bedömning ger vid handen att bolsjevikerna otvivelaktigt fick ökat stöd under 1917, men att de långt ifrån hade någon majoritet. I det val som hölls i slutet av 1917 fick de bara 24 procent. Detta skulle komma att bli det sista demokratiska valet i Ryssland före 1991. Bolsjevikerna lät upplösa det nya parlamentet med vapenmakt i januari 1918.
Lenins officiella linje var att inskränkningen av de medborgerliga fri- och rättigheterna bara skulle gälla revolutionens fiender och inte behöva vara i kraft längre än under en övergångsperiod (tills revolutionen hade segrat). I Sovjetunionen skulle man enligt honom i själva verket ha en väsentligt mer långtgående demokrati än i de borgerliga makterna, detta genom att garantera inte bara politiska rättigheter utan även sociala sådana, till exempel rätten till arbete och bostad.
Något återupprättande av demokratin hann dock aldrig ske innan Lenins död (1924), även om repressionen avtog efter inbördeskrigets slut 1921. Efter Lenin kom Stalin, vars regim, som Sven-Eric Liedman har uttryckt det, ”på alla områden [utmärktes] av en fruktansvärd brutalitet och likgiltighet för människoliv och mänskligt lidande”.
Förtrycket avtog rejält efter Stalins död 1953, men Sovjetunionen förblev under hela sin existens en kommunistisk enpartistat, alltså diktatur. Vad gäller de sociala rättigheterna kan sägas att levnadsstandarden för de breda massorna var och förblev väsentligt högre i västdemokratierna än i Sovjetunionen och de andra staterna som följde sovjetmodellen.
Finns det idag någon större anledning att påminna om Oktoberrevolutionen? Klart är att den, genom Sovjetblockets kollaps runt 1990, i ganska hög grad blivit historia och inte längre har samma laddning. Men att den var en av de viktigaste händelserna under förra seklet kan man nog fortfarande hävda.
Om den saken, men från vitt skilda ståndpunkter, har kända historiker som Richard Pipes och Eric Hobsbawm varit ense. Pipes har menat att bolsjevikernas maktövertagande förhindrade att freden återupprättades efter första världskriget och hade avgörande betydelse för nazismens seger i Tyskland.
Hobsbawm, som till skillnad från Pipes varit en vän av bolsjevismen, har instämt i att kommunisträdslan var en viktig faktor bakom stödet för nazismen och fascismen. Men han har också hävdat att ryska revolutionen paradoxalt nog kom att bli en kraft som räddade både kapitalismen och demokratin.
Hobsbawm tänker här på den humanisering av kapitalismen som välfärdsstatens framväxt innebar och som enligt honom drevs fram av rädslan för att massorna annars skulle vända sig till kommunismen. Han tänker också på det faktum att Sovjetunionen bar huvudbördan för Tysklands nedkämpande under andra världskriget.
Richard Pipes, Den ryska revolutionen, Stockholm 1997, s 12
Eric Hobsbawm, Ytterligheternastidsålder: Det korta 1900-talet 1914-1991, Stockholm 1999, s 105
s 105
Richard Pipes, Den ryska revolutionen, Stockholm 1997, s 12
Eric Hobsbawm, Ytterligheternas tidsålder: Det korta 1900-talet 1914-1991, Stockholm 1999,s 105