Gruvprofessorerna Weihed och Öhlander går i en debattartikel NSD (25/3) till angrepp mot länsstyrelsens myndighetsutövning inom mineralområdet. Länsstyrelsen välkomnar en diskussion om gruvindustrins framtida utveckling och vår roll i denna.
Inledningsvis vill vi betona att länsstyrelsen inte har någon annan uppfattning än Weihed och Öhlander om att det går att förena höga ambitioner inom miljöskydd med gruvnäring. Vi är övertygade om att de allra flesta gruvföretag och företagare delar visionen om en långsiktigt hållbar gruv- och mineralindustri i länet. Det innebär att vi kommer att jobba för en fortsatt positiv utveckling av gruvnäringen, men också att vi i enlighet med gällande regler fortsatt kommer att ställa höga krav på gruvföretagen och på andra intressenter.
Av debattinlägget får läsaren lätt uppfattningen att länsstyrelsen är notoriskt negativ till gruvindustrin. I själva verket har länsstyrelsen under den senaste tioårsperioden prövat cirka 20 koncessions-ärenden och tillstyrkt koncession (tillstånd att bedriva verksamhet) i 17 fall. I de två fall som Weihed och Öhlander använder som exempel för att styrka sin tes om vårt juridiska förfall och gruvnegativa inställning – Kallak och Laver – hävdas att vi avstyrkt därför att vi menar att rennäring och miljöskydd är mer prioriterade än gruvdrift och att vi därmed valt att ”företräda särintressen”. Det är anmärkningsvärt att debattörerna väljer att reducera till exempel rennäringen till ett ”särintresse”, när den i själva verket är ett riksintresse med ett särskilt starkt skydd i lagstiftningen.
I det ena fallet – Kallak - har vi avstyrkt koncession då vi menar att den markanvändning som planeras i området kan medföra oåterkalleliga förändringar av betydelse för bland annat riksintressena rennäring och naturvård men även för världsarvet Laponia med dess kultur- och naturvärden.
Det andra ärendet – Laver – handlar om en koncession som berör ett så kallat Natura 2000-område. Av miljöbalkens bestämmelser är Natura 2000 ett riksintresse, som ska ges företräde före ett ”exploateringsföretag” (till exempel en gruva) om detta företag inte kan realiseras på ett sätt som inte påtagligt skadar riksintressets värden. I Laverärendet har vi bedömt att en gruva riskerar att påtagligt skada riksintresset Natura 2000. Givet detta är länsstyrelsen förhindrad att tillstyrka en koncession och ska inte göra en avvägning mot övriga riksintressen.
Luleå tekniska universitet är ett spetsuniversitet inom gruv- och metallurgiforskning som åtnjuter stor respekt för sitt arbete från såväl forskarvärlden som industrin. Därför är det tråkigt att två av universitetets tyngsta gruv- och mineralforskare väljer att skriva ett debattinlägg som är både okunnigt och missledande. De nämner på ett raljerande sätt att länsstyrelsen avslagit SGU:s ansökan om helikoptertrafik i Muddus med argument om ”örnarnas häckning”. Länsstyrelsen ser inga problem med vetenskapliga undersökningar i nationalparker, men de måste ske i enlighet med parkföreskrifter och övrig lagstiftning.
Vi motiverar vårt avslag med att det finns en uppenbar risk att den omfattande helikoptertrafiken med ett 100-tal landningar kommer att störa både örnars häckning och de tusentals renar som befinner sig i Muddus på sin vandring mot fjällen. Den som önskar få en bild av hur starkt artskyddet är kan googla på ”Örndalen” och ”mark- och miljööverdomstolen” för att då finna hur domstolen satte stopp för en ny skidanläggning i Härjedalen med hänvisning till – ett häckande örnpar!
Ett riktigt lågvattenmärke nås när Weihed och Öhlander skriver att handläggningen från länsstyrelsens sida styrts av enskilda handläggares personliga ställningstaganden och inte varit sakligt underbyggd. Jag kan försäkra att länsstyrelsen noga beaktar reglerna om jäv i all vår verksamhet och jag har fullt förtroende för våra handläggare och deras objektivitet.
Avslutningsvis vill jag betona att det faktum att vi alla strävar efter en hållbar utveckling av länets gruvnäring inte innebär att det är fritt fram för gruvor till vilket pris som helst. Det innebär också att några gruvinitiativ måste ge vika för andra markanvändningsintressen. Annars blir visionen om en hållbar gruvnäring bara tomma ord.