Jag har i dagarna följt den allt mer polariserade debatten kring den planerade gruvan i Kallak utanför Jokkmokk. Tongivande debattörer för ”ja-sidan” har förmedlat en bild av att motståndet mot gruvan huvudsakligen utgörs av tillresande aktivister och att dessa, och därmed oppositionen mot gruvprojektet, inte har något stöd i kommunen.
Detta mönster går att följa i allmänhet när det gäller debatten om gruvnäringens villkor och uppstår påfallande ofta då den politiska ledningen i en kommun är starkt för etableringen. För vi ska inte glömma att debatten inte handlar om näringens vara eller inte vara utan om under vilka former och villkor den ska få verka som t.ex. vilka miljökrav som ska ställas på den, vem som ska få vara sakägare enligt lagstiftningen, i vilka områden den ska få verka, storlek på mineralavgift och återinvestering etc.
Det man ser hända i Jokkmokk är på många sätt en form av byapolitik till fördel för den eventuella gruvan där man försöker förminska och förlöjliga oppositionen, blunda för det faktum att det är ett antal samebyar, befolkningen i byn Björkholmen plus ett stort antal andra kommuninnevånare och många företagare inom besöksnäringen som är skeptiska och negativt inställda till gruvetableringen.
Att dessutom ens försöka begränsa yttranderätten i frågan till endast Jokkmokksbor skildrar huvudsakligen en grund förståelse av sakfrågan. Det handlar om mer än en enskild gruva, det handlar om den mycket liberala minerallagstiftningen, bristerna i miljöbalken och generellt om det oansvariga sätt som exploateringen sker i dag.
Dagens ”gruvboom” är ett hot mot hela regioners möjligheter till en hållbar utveckling på grund av den oerhört miljö- och hälsofarliga verksamhet som en gruva utgör samt för den för konjunktursvängningar sårbara ensidighet de skapar i det berörda samhällets ekonomi. Det är därför vi ser aktioner i Kallak utanför Jokkmokk i Norrbotten, Norra Kärr utanför Gränna i Småland, Oviken i Jämtland, Ojnareskogen på Gotland och en rad andra platser.
Jag tillhör en ny generation politiker som vill ta ett större ansvar för framtiden och till skillnad från vad en del tongivande personer i Jokkmokk alltså vill låta påskina finns det en gryende medvetenhet hos många, inte bara i min generation, om att den nu pågående exploateringen inte sker med en hållbar utveckling och ett långsiktigt samhällsbyggande som utgångspunkt.
Engagemanget i Kallak, Ojnareskogen, Stora Kärr, Oviken och andra platser blir därmed enklare att förstå, det äger rum i skärningspunkterna mellan två politiska ståndpunkter; långsiktigt ansvarstagande för en hållbar utveckling och kortsiktig kvartalskapitalism med fokus på snabba vinster till så låga kostnader och så lite ansvar som möjligt.
Min generation och framtida generationer vill också ha möjlighet att leva ett gott liv i Norrbotten. Ingen vill leva i ett nedlagt och förgiftat industriområde i resterna av Europas sista vildmark.