En stat som dessutom blivit allt mer auktoritär. Kina har till exempel bara nått upp till ett av fem krav som sattes för att de skulle få marknadsekonomisk status när de gick med i World Trade Organization (WTO) för 15 år sedan.
Stålindustrin är ett tydligt exempel på hur den kinesiska staten agerar målmedvetet för att bygga upp en stor inhemsk industri.
Utvecklingen går snabbt och drivs på av statliga stöd och billiga krediter från statliga banker. Kina har med bred marginal redan världens största stålindustri. Kinesiska stålverk tillverkar främst standardprodukter, men de rör sig snabbt uppför värdekedjan.
Utbyggnaden av stålindustrin avstannade inte när den kinesiska ekonomin bromsade in utan började ändra karaktär – från att vara investerings- till konsumtionsdriven. När den inhemska marknaden inte längre räcker till har de kinesiska ståltillverkarna börjat exportera stora subventionerade volymer till låga priser. Den prispressen har drabbat nästan alla delar av stålindustrin.
Kina driver hårt att man ska erkännas som marknadsekonomi av WTO. Det skulle göra det svårare att införa tullar mot kinesiska varor. Därför är frågan viktig för Kina.
I EU och resten av världen införs allt fler tullar just mot subventionerat kinesiskt stål. Erkänns Kina som marknadsekonomi är risken överhängande att produktionen tvingas ned i länder som Sverige.
EU-parlamentet och USA, för att nämna några, vill inte erkänna Kina som marknadsekonomi. Sverige säger däremot ja och har dessutom motsatt sig att EU-kommissionen ska få bättre verktyg för att kunna motverka prisdumpning.
Det svenska ställningstagandet är problematiskt. Det bygger, som vi förstår det, på principen om frihandel och en rädsla för att handelskrig ska bryta ut.
Men det bortser samtidigt från att frihandel även ska vara rättvis handel.
Vi som företräder stålverksarbetare på stålverk i Sverige är djupt oroade över konsekvenserna för våra jobb och den för Sverige så viktiga stålindustrin. Regeringens inställning är mycket riskabel.
Svensk stålindustri är högspecialiserad och ligger i utvecklingens framkant när det gäller nya material. Vi har byggt upp ett unikt kunnande, som ligger helt rätt i tid nu när vi måste ta fram nya material och system för att möta samhällsutmaningar som klimathotet.
Stålindustrin är dessutom en viktig del i det unika och breda industriella ekosystem som vi har i Sverige.
Trots att vi ligger i framkant är lönsamheten hårt pressad. Stålverken har redan dragit ner på produktion och rationaliserat. Vi har sett många medlemmar förlorat sina jobb och vi befarar att de kommer att bli fler om inget mer görs.
Kriser i stålindustrin är inget nytt. Vi har varit med om stora upp- och nedgångar, men inget som liknar detta. Det är inte självförvållat och det handlar inte om någon vanlig omstrukturering som en del verkar tro.
Kinas överkapacitet motsvarar Europas dubbla stålproduktion. Utvecklingen är inte hållbar, vilket även Kina har erkänt.
Kina planerar förvisso att dra ned på stålproduktionen, men det går alldeles för sakta och är osäkert om det verkligen blir av. De ståltullar, med alla fel och brister, som har införts har gett resultat. Allt pekar därför på att fler tullar kommer att behöva införas.
Vi är vänner av frihandel, men själva poängen med frihandel är att få konkurrera på lika villkor.
Export med stöd av statliga subventioner ger oschyssta villkor. Kinas framväxande roll som exportnation sätter press på dagens handelssystem. Både på grund av storleken och eftersom de tillåter sig spela efter helt andra regler.
Ska regeringen kunna skapa fler jobb inom industrin så måste handelspolitiken anpassas till verkligheten, även när det gäller stålet. Rätt ska vara rätt – i Kina, Sverige och alla andra länder.