Regioners ansvar för välfärd och ekonomisk utveckling
Det är intressant att från utlandet följa den svenska diskussionen om landets och länens framtid, särskilt som det nu anses som självklart att uthållig användning av vatten, biomassa och andra naturresurser tillsammans med avancerad forskning är basen för alla regioners utveckling.
Nato-soldat i Afghanistan. Foto: Allauddin Khan/scanpix
Foto: Extern
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men häpnadsväckande nog har de dokument som diskuterar en ny regionindelning utelämnat två grundläggande frågor:
4 Vad är det yttersta målet för samhällets resursanvändning?
4 Vem ska ha ansvaret för de långsiktiga strategiska planeringsuppgifterna?
I länsstyrelsens, kommunernas och landstingets länsprogramarbete lades fast att det är förbättring av individers och familjers välfärd och hälsa som bör vara det yttersta målet för regionalt utvecklingsarbete. I en folkhälsopolitisk strategi för Norrbotten år 2006 utvecklar länets landsting och kommuner detta tema, vilket är utomordentligt relevant.
I länets tidiga metodarbete diskuterades också vad som utgör grunden för alla sam-hällen, nämligen uthållig produktion som ger varor och tjänster, arbetstillfällen och inkomster. Produktion utgör alltså basen för den välfärdspyramid i form av utbildning och forskning, boende, handel och samhällsservice, kommunikationer och ytterst hälsa som varje individ, familj och samhällsordning bygger på.
Men detta självklara samband mellan produktion och inkomster å ena sidan och konsumtion, välfärd och hälsa å den andra blandas bort i de officiella policydokument som nu åberopas när man diskuterar vem som ska ha ansvaret för "den regionala utvecklingen".
I Sverige finns en lång tradition av kommunalt ansvar och självstyre vad gäller välfärd och hälsa. Detta är en bra modell som centralstyrda länder, som Storbritannien, diskuterar att ta efter då en hälsominister nu kan tvingas avgå om en patient trillar ur sängen.
Att däremot tro att någon annan än staten ska kunna ställa upp med resurser om en region drabbas av dramatiska konvulsioner, som stängning av farliga kärnkraftverk eller av gruvor och stålverk på grund av koldioxidutsläpp, neddragnig av akademisk FoU, nedläggning av stora företag, flygplatser och hamnar etc, är verklighetsfrämmande.
Sålunda, om en regering och ett parlament inte avsiktligt tänker abdikera från ansvaret för landets långsiktiga utveckling måste man upprätthålla en egen kompetent administration - för analys av utvecklingen, förslag till åtgärder, uppföljning och kontroll. Och med en bemanning som täcker hela landet, helst indelat i "naturliga" regioner där de ekonomiska och kulturella sambanden mellan orter och glesbygd är starka.
Detta har egentligen ingenting att göra med befolkningsunderlag som sådant. Forskningen pekar nämligen på att islänningarna, lika många som norrbottningarna, faktiskt är världens "lyckligaste" folk.
Regioner behöver inte ha miljontals invånare för att kunna "konkurrera", men företag konkurrerar. Därav behov av regionalt stöd till produkt- och företagsutveckling, akademisk FOU, infrastruktur. Det vore därför förnuftigt att i övre Norrland avgränsa en region för statlig analys och hantering av viktiga planerings- och utvecklingsfrågor som omfattar de relativt homogena, resursrika områdena från Skelleftefälten till Kiruna. En region med 350 000-400 000 invånare, en bra tredjedel av Sverige som bygger på den vetenskapligt och praktiskt väl beprövade centralortsteori, där städer utgör stöttepelare för naturliga pendlingsomland .