När planerna på ett nytt resecentrum nyligen presenterades för kommunstyrelsen rådde stor enighet om att tjänstemännen lagt en bra grund för vidare planering. Hela tågområdet moderniseras och den i dag oåtkomliga stranden vid Skurholmsfjärden bebyggs.
Men om vi i Luleå kommun satsar på hållbarhet och att ge spårtrafiken ökad status, så känns det osäkert om staten är med på tåget. Vi kommunpolitiker måste få svar på hur det blir med både nuvarande trafik och Norrbotniabanan. Vad blir ett resecentrum utan tåg?
Om tåget ska kunna konkurrera med andra trafikmedel, måste utvecklingen vändas. Här är några exempel på tågnyheter och ödesdigra försummelser på senare år:
? Nya hot utfärdas åter om att tågtrafiken till södra Sverige halveras genom att ett av de två nattågen dras in. Regionaltåg till Kiruna och Umeå ställs ofta in i olika vädertyper.
? Stambanan mellan Boden och Bastuträsk är så gravt misskött att hastigheten sänkts till 70 km/tim. Gångtider för både gods- och resandetåg har förlängts kraftigt. Trafikverket hänvisar till att den förra regeringen inte anslagit pengar. Trafikverket uppger nu att spårbyte ska påbörjas 2018 och bli klart år 2020.
? Under 2014 var Luleå den station vars resandetåg var mest försenade i hela landet (endast 55 procent i rätt tid). Trafikverket i Luleå hävdade att detta berodde på tillfälliga förseningar mellan Boden och Bastuträsk. Begärd statistik för 2011, 2012 och 2013 visar dock att Luleå varje år har de mest försenade resandetågen i Sverige. (Statistik för tidigare år är ej tillgänglig hos Trafikverket.)
? År 2011 förklarade Trafikverket att det inte rådde någon kapacitetsbrist på sträckan Boden-Vännäs. Detta tillbakavisades kraftfullt av Norrbotniabanegruppen som skrev: ”Känsligheten för störningar är hög, medelhastigheten är låg och det är mycket svårt att hitta tid för underhåll. Det är mycket svårt att tillgodose nya önskemål om trafikering.” Stark kritik riktades mot Trafikverkets sätt att frisera siffror.
? Näringslivet i norra Sverige efterfrågar effektiva järnvägstransporter för gods. Dagens stambana är enkelspårig, långsam, krokig och skör. En traktor på spåret leder till avbrott i tågtrafiken i flera dygn. Därför är behovet av Norrbotniabanan mer akut än någonsin. En kustbana förkortar också avstånden mellan människor och arbetsplatser, vilket leder till så kallad regionförstoring.
Allt detta ointresse för norra Sveriges infrastruktur och alla dessa försummelser av förra regeringen och Trafikverket, har tillsammans lett till att den miljövänliga järnvägen tagit oerhört mycket stryk – både när det gäller materiel och varumärke.
Nästa vecka flyger infrastrukturminister Anna Johansson till Luleå. Då är det viktigt att vi i Luleå kommun tar chansen att berätta om spåren som förskräcker.