Detta är cirka tre fjärdedelar av den totala rohingyabefolkningen, och även om det ännu inte finns någon officiell dödssiffra saknas omkring 43 000.
Ögonvittnen berättar om hur Myanmars militär har terroriserat denna minoritetsbefolkning genom hot, misshandel, våldtäkter, och godtyckliga avrättningar och hur de har bränt ner deras byar.
Samtidigt arbetar Myanmars propagandamaskin febrilt för att dölja sanningen för omvärlden. Bland annat dömdes två journalister i september till sju års fängelse för att ha rapporterat om de massgravar militären lämnat efter sig.
Nu, ett år senare, konstaterar FN i en rapport att det inte råder några tvivel om att Tatmadaw har begått brott mot mänskligheten och handlingar av folkmordskaraktär.
Redan december 2017 antog Europaparlamentet en resolution som jag och ett 60-tal kollegor arbetade fram, som lyfter rohingyernas situation och uppmanade till aktion. I resolutionen fördömde vi kraftigt Myanmars brutala behandling av rohingyerna och uppmanade FN att undersöka hur internationella domstolar ska utkräva ansvar om Myanmar själva brister i det anseendet.
Precis som resolutionen påpekar är det viktigt att komma ihåg att rohingyerna systematiskt diskriminerats sedan Myanmar blev självständigt 1948. Bland annat vägrar Myanmar att erkänna dem som minoritetsfolk och förnekar dem därmed medborgarskap i hemlandet. De lever därmed som de facto statslösa. På liknandes vis förvägras de flyende Rohingyerna i Bangladesh flyktingstatus och därmed också rätten till bland annat utbildning och livsuppehälle.
Samtidigt har Amnesty International genom satellitbilder fastställt att Myanmar har rest nya byggnader ovanpå de nedbrända rohingyabyarna i ett försök att förhindra dem från att återvända.
Det står klart att rohingyerna befinner sig i en sorts limbo där deras rättigheter är fråntagna och där deras livschanser har satts på paus. Det är dags för EU och det internationella samfundet att öka sin press på Myanmar att respektera rohingyerna som folkgrupp. Bland annat måste vi:
• Utöka sanktionerna. EU har redan sanktionerat sju Tatmadawmedlemmar, men de drabbade officerarna tillhör inte toppskiktet och därmed är sanktionerna verkningslösa. Därför behöver de utökas och framför allt slå mot nyckelpersoner i militärjuntan. Dessutom måste det befintliga vapenembargot som EU har mot Myanmar utvidgas, samtidigt som FN:s säkerhetsråd måste införa ett globalt, heltäckande vapenembargo mot landet, där all direkt och indirekt leverans och försäljning avbryts.
• Fortsätta att belysa konflikten. Parallellt med utökade sanktioner och embargon mot Myanmar måste EU fortsätta att uppmärksamma konflikten i utskott, plenum och offentligt i media. EU bör också ta initiativ till att internationella givar- och medlingskonferenser för att uppmärksamma rohingyernas situation. Krisen är långt ifrån över och det behövs krafttag från världssamfundet för att förhindra att situationen förvärras.
• Utöka det humanitära biståndet. Som världens största biståndsgivare har EU bidragit med över 90 miljoner euro i humanitärt stöd till konflikten sedan 2017. Men militärjuntans operationer begränsar kraftigt möjligheten för humanitärt bistånd, såsom läkemedel, vatten och mat, att nå fram, framför allt i Rakhinedelstaten. Det är dags för EU att öka pressen på Myanmar att respektera den internationella humanitära rätten så att människor i akut behov av hjälp faktiskt nås av biståndet.
• Begära att fallet hänvisas till Haag. Både Amnesty International och FN har rekommenderat att fallet ska hänvisas till den internationella brottsdomstolen i Haag, eftersom Myanmar inte arbetar seriöst med de rättsliga konsekvenserna av våldsoffensiven 2017. Denna rekommendation bör EU ställa sig bakom och därmed sätta mer press på Ryssland och Kina att sluta blockera beslutet i FN:s Säkerhetsråd.
• Få slut på diskrimineringen. Sist men inte minst måste grundproblemet, det vill säga diskrimineringen mot rohingyer, upphöra. Det är dags för Myanmar att anpassa sin lag om medborgarskap till internationella normer och fördrag och att rohingyerna erkänns som en etnisk minoritet. Det är dags för Myanmar och Bangladesh att aktivt påbörja återvändningsprocesser för de rohingyer som vill återvända för att bygga upp sina hem.
För mig står det klart. Jag kommer alltid att försvara de mänskliga rättigheterna både inom och utanför EU:s gränser, både som Europaparlamentariker och medmänniska. Världen kan inte återigen stå på sidlinjen när en folkgrupp riskerar att utplånas. Rohingya-krisen får inte bli ett nytt Rwanda. Det är dags att gå från ord till handling.