Irene Gustafsson undrar i NSD den19 augusti varför Socialdemokraterna ofta hamnar i fokus när politiseringen i kyrkan kritiseras. Svaret, förutom att ett stort parti alltid drar till sig uppmärksamhet, är minst tvåfaldigt.
1. Socialdemokraterna har varit först, tydligast och uthålligast med att driva partiernas möjlighet att verka inom kyrkans beslutsorganisation. Efter Församlingsstyrelselagens tillkomst 1930 var Socialdemokraterna först att uppträda med partinamn i kyrkliga val. Man har också enträget försvarat ett ”politiskt” valsystem inom kyrkan. Berett väg och fått övriga partier med.
2. Man har ett ideologiskt arv när det gäller kyrkofrågan som både kan ifrågasättas och skulle behöva bearbetas. I sin begynnelse var socialdemokratin för ett skiljande av kyrka och stat. På 1920-talet skedde en omsvängning. Då började man anse att en ”fri” kyrka kunde vara farlig eftersom den skulle kunna hysa andra åsikter än staten, vilket uppfattades som ett hot mot folkgemenskapen. Alltså gällde det i stället för staten att stärka inflytandet över kyrkan och först omdana kyrkan i lämplig riktning. En av de ledande i denna nya syn var Arthur Engberg, eklesiastikminister 1932–39. År 1922 skriver han i Arbetet att kyrkan borde bli en spridare av ”ateistisk allmänreligiositet”. Inte underligt om många nickar igenkännande när socialdemokraternas gällande kykovalsmanifest saknar både ”Gud” och ”Jesus”. Det var Engberg som myntade uttrycket ”kungliga salighetsverket” om svenska kyrkan när han i riksdagen yttrade ”Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket.”
I dag är vi där. Biskoparna finns visserligen kvar, men så ”avlövade” inflytande att de är långt från det ansvar som normalt tillkommer biskopar i jämförbara kyrkor. När riksdagen för några år sedan fattade ett avgörande beslut i äktenskapsfrågan så följer den politiskt dominerade kyrkan snällt efter.
Stat och kyrka har samma uppfattning. Målet nått. Att en politisk rörelse som starkt bidragit till denna förändring av kyrkan blir utsatt för ifrågasättande är inte underligt.
Nu finns det många, även inom Frimodig kyrka och det gäller också mig personligen, som tycker att socialdemokratins samhällspolitik är betydligt bättre än dess ”kyrkopolitik”. De flesta har faktiskt inga problem med värderingar som jämställdhet, demokrati, solidaritet och alla människors lika värde. Dessa idéer har ju sina rötter i kyrkans tro, liv och etik. Men när dessa värderingar tas tillbaka in i kyrkan den politiska vägen så kan de inte vara självständiga. De står inte ensamma och får inte bli absoluta. I stället måste de relateras till och tolkas i förhållande till det som i varje kristen kyrka måste vara än mer grundläggande: Kyrkans tradition, Skriften (Bibeln) och Jesus själv.
Och det är denna förmåga (vilja?), att tolka och bedöma de egna idéerna i ljuset av den större kyrkliga traditionen, som socialdemokratin tycks sakna.