Som en förberedelse för en kurs i hållbar stadsutveckling, på en av de få soliga dagarna under juni, påbörjar jag en promenad från centrum till den yttersta spetsen av Svartöstaden. Medan jag gick försökte jag urskilja både ett socialt och materiellt tvärsnitt ur denna viktiga del av Luleå. När jag passerade gångbron över till Malmudden kunde jag inte undgå att se området bortanför järnvägsstationen och järnvägsspåren. Inom en snar framtid kommer detta område utan tvekan att förvandlas till ett av de lyxigaste bostadsområdena i staden.
När jag kom fram till den stora korsningen slog det mig att Skurholmsrondellen, som vid en första titt ser ut att vara en obetydlig rondell, faktiskt är ett epicentrum för osynliga sociala klyftor som löper genom Luleå: norr om det finns de borgerliga kvarteren i Skurholmen och kommunens favoritsatsningsområde Kronan; till väst ett litet och udda industriområde på en värdefull plats bredvid vackra Skurholmsfjärden; österut, de stigmatiserande områdena Örnäset och Hertsön som nyligen drabbats av kommunens beslut att sälja en del av hyresbostäderna till privata företag; och slutligen söder om rondellen de mindre kända historiska bostadskvarteren Lövskatan och Svartöstaden som medan de domineras av närvaron av industriföretag, hotas av kommunen med ytterlig ökad industrialisering och exploatering av de få grönområden som finns kvar (se det kontroversiella förslaget om att flytta ÅVC från Kronan till Lövskatan).
Promenaden längs med den sista delen av järnvägen från metallskrotupplaget på Lövskatan fram till stålfabriksbyggnaderna och energiskorstenarna i Svartöstaden bör ingå i varje skolas läroplan i Luleå för att lära barnen de fruktansvärda konsekvenser som orsakas av både stor industrialisering och bristen på lämplig planering på en av de vackraste platserna i staden: en hel backe tillplattad för att stå värd för kulsinter till stålverket; illa missbrukade naturområden längs med järnvägen som man bara hittar i de mest bortglömda industriområdena i Östeuropa; och slutligen en hel remsa kustlandskap förstörd ute på halvön Svartöstaden.
Det är uppriktigt sagt skrämmande att kommunen insisterar på att lägga ytterligare smutsiga bullrande verksamheter i de redan bräckliga miljöerna på Lövskatan och Svartöstaden, såsom ÅVC. Det finns varken rationella eller politiska ursäkter till sådana åtgärder. De bör istället satsa mer resurser för att rehabilitera och städa upp dessa intressanta och historiskt viktiga delar av staden. Om kommunen fortsätter på samma väg kommer det att ytterligare dela Luleborna och öka ojämlikheten inom staden. Industrin har genom årtionden fått en hel del från staden och nu är det kanske dags att ge något tillbaka och att hjälpa Luleå bli en bättre stad.
Jag skulle vilja se våra lokala politiker och stadsplanerare ta en mer ansvarsfull och aktiv roll i den nuvarande planeringspolitiken i Luleå (till exempel skrotning av förslaget på att placera ÅVC på det enda grönområdet på Lövskatan) och att börja med att flytta resurser från utvecklingen av nya dyra bostadsområden till att omstrukturera industriområdena inne i staden till nya bättre funktionella områden. Exempel på liknande omstruktureringar finns i Bilbao i Spanien, Glasgow i Skottland, och Esch-sur-Alzette i Luxemburg (se http://bit.ly/1N50ij2).
Utgångspunkten för stadsförnyelse bör vara att omvandla befintliga industriområden nära bostadsområden till bättre anpassade funktioner och att samtidigt flytta alla industriella verksamheter (stora som små) till obebodda platser utanför stadskärnan - antingen genom att titta på en ytterligare expansion av Storheden eller genom att tilldela nya tomter längs den viktiga E4-korridoren.
Under de kommande månaderna, kommer studenter att arbeta i denna riktning genom att utveckla förslag på omstrukturering av komprometterade bostadsområden i Luleå. Vi välkomnar alla planerare, politiker och intressenter som har intresse av att bygga upp ett mer inkluderande, hållbart och attraktivt Luleå att ansluta sig till oss.