2019 vill regeringen slå ihop mer än halva Sveriges yta till ett ”Norrlands län”. I utredningen som ligger till grund för förslaget framförs att det idag är problem med till exempel bristande resurser i glesbygd och regional ojämlikhet. Dessa problem kommer dock att förstärkas av en ny uppdelning.
Samhällsutvecklingen och även utredningens förslag måste ses i ett politiskt sammanhang, där nyliberala idéer dominerat diskussionen om regional utveckling under lång tid. Utgångspunkten för utredningen, i linje med den rådande politiska ordningen, är att ”marknaden” förväntas skapa tillväxt och ”därmed förutsättningar för likvärdig välfärd” om bara rätt förutsättningar ges.
På något oförklarligt sätt ska stora regioner med starka regioncentra ge förutsättningar för omkringliggande glesbefolkade områden att utvecklas. I praktiken är det en politik som innebär att staten övergivit försöken att kompensera för ”marknadens” oförmåga att utveckla hela samhället. Istället monteras all service, både offentlig och privat, ned utanför de tätbefolkade områdena, så att även om människor har försörjning så blir livet i övrigt så avlövat att många flyttar.
Det är i det sammanhanget utredningens förslag ska ses. Förslagen innebär en anpassning till den kapitalistiska utveckling där bara stora befolkningscentra är intressanta för stora företags investeringar, eftersom det oftast bara är där vinsten kan maximeras. En ny regionindelning kommer inte bromsa den utvecklingen utan tvärtom förstärka den.
Med dagens regionindelning är de svårt för stat och landsting att helt överge vissa delar av landet. Utan tvekan hoppas förespråkarna på att storregioner ska innebära ytterligare offentliga ”besparingar” genom att verksamheter centraliseras. Det är med rätta oron växer över framtiden för Piteå sjukhus.
Med ett ”Stornorrland” kan avvecklingen påskyndas under skydd av ”fikonlövet” att det ”satsas” i Sundsvall, Umeå eller Luleå. Skapandet av större strukturer är också en föreberedelse för en kommersialisering av välfärden, för att möjliggöra framtida privatiseringar. Redan idag lämnar enorma summor landstingen via bemanningsföretag, en företagsform som ända fram till 1990-talet var förbjuden.
Med för små resurser är det bäddat för att storregionen blir en arena för en kamp mellan de olika städernas etablissemang inom näringsliv och politik, enligt principen starkast vinner. Den nya regionuppdelningen kan också försvåra för växande protester mot att staten och ”marknaden” överger stora delar av landet, som allt mer bara utnyttjas som en råvaruresurs. Ansvariga politiker flyttas ännu längre bort från människor som berörs av politikernas beslut.
Förslaget till ny regionindelning är en naturlig följd av etablissemangets bugande för och avsaknad av alternativ till den kapitalistiska ”marknaden”. Utan tvekan har dagens struktur för staten och landstingen stora brister. Dessa handlar dock mest om bristen på inflytande och demokrati för dem som berörs, och kanske än mer den extremt otillräckliga tilldelningen av resurser för att upprätthålla en service som ligger i nivå med behoven. För att ändra det behövs framförallt en annan, socialistisk politik, med demokratisk styrning underifrån och en massiv utökning av välfärdens resurser. Inte en annan regional indelning.