Många säger ”men varför söker er förening inte EU-pengar till utvecklingsprojekt på landsbygden”? Ja, det är väl en sak att söka pengar till ett projekt, men samtidigt ska man ha tillräckligt med ekonomiska muskler för att driva projektet fram tills dess att EU-pengarna trillar in. Vad menar vi då med det?
Säg att föreningen får beviljat ett visst antal kronor, till exempel en miljon kronor för ett projekt som ska genomföras under tio månader.
Det innebär att kostnaden är cirka 100 000 kronor i månaden. Föreningen kan kanske få ett förskott på 400 000 kronor, men sedan ska de ligga ute med pengar i sex månader, vilket innebär 600 000 kronor tills projektet är klart.
Efter avlutat projekt, när slutredovisningen är inlämnad och tills länsstyrelsen eller annan bidragsgivare gått igenom siffrorna och tagit beslut och betalat ut de sista slantarna, har projektägaren tvingats betalat fakturor för hundratusentals kronor med egna medel.
Detta innebär att för att driva ett projekt måste man ha mycket pengar i börsen. ’
Även om det är positivt att kunna få EU-stöd behövs en finansiär och dessa är inte lätta att finna, speciellt som landsbygdskommunerna oftast inte är speciellt välbärgade och kan ställa upp. Detta moment 22-scenario medför att många kanonbra projekt aldrig blir av eftersom idérika men fattiga föreningar inte har tillräckligt med pengar.
Är detta verkligen rätt? Handlar det inte om ett systemfel?
Här måste det till ett nytänk för att eldsjälar på landsbygden ska ha en chans att få vara med och se till så att hela Sverige lever!