Svar till Joakim Andersson, NSD Debatt den 28 mars.
Verklighet och fakta verkar inte vara Joakim Anderssons starka sida. Det kan inte vara enkelt att vara socialdemokrat och försöka svartmåla Sverige när all fakta pekar åt att Sverige faktiskt är på rätt väg.
Joakim Andersson sprider lögnen om att när befolkningen ökar så gör sysselsättningen det automatiskt också. Erfarenheterna från Danmark och Spanien är dock annorlunda.
I Danmark ökade befolkningen med 130 000 mellan 2006 och 2012, samtidigt som sysselsättningen föll med 200 000 personer.
I Spanien – det landet Mona Sahlin såg som ett modelland för Sverige - ser det ännu värre ut; sysselsättningen föll med närmare tre miljoner trots ökad befolkning.
Politik spelar roll och den politik vi genomdrivit sedan 2006 har lett till att 200 000 fler svenskar har ett jobb att gå till i dag jämfört med 2006.
Ett slaveri kallar Andersson sysselsättningsfasen. Det är hårda ord, ord som förmodligen träffar som en giftpil rakt i hjärtat på de tusentals människor som genom sysselsättningsfasen för första gången på flera år upplever arbetsgemenskap, erfarenhet, kunskap och sysselsättning.
Bakom Anderssons retorik döljer sig en handfallen socialdemokrati som drömmer sig tillbaka till den tid där dessa människor gömdes undan, förtidspensionerades och fråntogs all möjlighet att återkomma till ett yrkesverksamt liv. En sådan utveckling kommer vi moderater aldrig att acceptera.
Jobbskatteavdragen – som Socialdemokraterna har accepterat – har skapat 90 000–104 000 nya jobb och stimulerat ekonomin i lågkonjunktur. Nu går däremot ekonomin in i en ny fas. Ekonomin växer av sig självt eftersom våra reformer för jobb och tillväxt har bidragit till att Sverige har en av Europas starkaste offentliga ekonomier.
Nu behövs ansvarsfullhet och finansiering krona för krona av fortsatta reformer. Att då, som Socialdemokraterna gör, gå in i budgetåret med ett hål på mer än tio miljarder kronor är oansvarigt och oseriöst. Det blir inte bättre av att partiet lovar allt till alla utan att berätta hur löftena ska finansieras.
Tidigare erfarenheter med socialdemokratisk överbudspolitik gör dock gällande att det återigen blir vanliga människor som jobbar som med högre skatt på sin lön ska betala de höjda bidragen till de som inte arbetar.