Vi skrev ett öppet brev där vi framför allt riktade oss till Luleås kommunledning i vilket vi förde fram våra farhågor att kulturen primärt ska fungera som bränsle för en ekonomisk tillväxt. (NSD, Kuriren 5/11).
Nu har Luleå tilldelats utmärkelsen Årets Tillväxtkommun. Utveckling av befolkning, sysselsättning och skattekraft är bärande kriterier. Liksom politiskt ledarskap.
Här är några kriterier som inte ingår i bedömningen: Kultur, kritiskt tänkande, orädda kulturarbetare, gemenskap, en fri kultur, kulturens egna väsen. Ett samhälle kan således mätas på olika sätt.
Kulturlivet i Luleå har sannerligen sina förtjänster i form av satsningar på kulturell infrastruktur. Det lämnar dock mycket att önska vad gäller kulturarbetares villkor. En kommun som det går bra för, en socialdemokratiskt ledd kommun, borde följa de avtal och rekommendationer som finns gällande kulturarbete.
En kommun som är intresserad av att växa och blomstra borde lyssna på sina medborgare, och ta deras oro på allvar. Omar Jakobsson, kulturnämndens ordförande, och Emmelie Nybom, vice ordförande, svarade på vårt upprop (NSD 9/11). Det är glädjande att de svarade – trots att de inte i verklig mening svarade på vår kritik. Vi välkomnar deras inbjudan till dialog kring utformandet av en ny kulturplan, vi ser fram emot konstruktiva samtal.
Om kommunen tar till vara all den kompetens som finns inom respektive kulturfält, och anlitar våra representanter som konsulter, så kommer den nya kulturplanen att kunna bli hur bra som helst.
Men ni, Yvonne och Niklas, tycks också ha åsikter om hur kulturen ska utvecklas i kommunen. Annars hade ni inte avsatt 400 000 kronor till kulturhelg. Vi saknar ett svar från er om kulturpolitikens inriktning, vi önskar oss en dialog där våra farhågor bemöts. “Syns man inte finns man inte” säger Niklas Nordström som svar på kritiken kring Kulturhelgen.
Tydligen använder han sig av samma teknik i sitt bemötande av oss: vi syns inte, vi finns inte.