Tonen hårdnar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För tillfället är det "Stureplanscentern" som driver drevet med det ena osanna påståendet efter det andra. KD:s Göran Hägglund är ute i samma syften och har hittat sin nisch genom att tala om "verklighetens folk" och på olika sätt förtala människor inom kultursektorn och ge dem det förklenande epitet vänsterkultureliten.
Denna form av "kampanjer" brukar människor inte tycka om (tack och lov) och därför slår det, som vanligt, tillbaka likt en bumerang på dem som utför smutskastningskampanjen.
Jag kan ibland inte låta bli att förundras över den stora bristen på intellektuell hederlighet när man inte orkar redogöra för de faktiska förhållandena i politiken. Det gäller förstås ledarsidor men alltför många gånger i nyhetsförmedlingen. Man vågar inte ge vänsterpartiet det erkännande som det faktiskt förtjänar.
I en av länstidningarna ville man framställa vänsterpartiets budgetalternativ som en i det närmaste "blåkopia" av socialdemokratisk politik. I det sammanhanget hade jag på en presskonferens redogjort för en S-V-MP överenskommelse om ett ungdomsjobbpaket. Det var alltså ett paket som tre partier hade utarbetat tillsammans.
Häromdagen resonerade jag och ett par vänner om Vänsterpartiets opinionsläge och de senaste årens valresultat. Erfarenhetsmässigt verkar det som att det alltid är det största partiet i samarbetet som i efterkommande val får ökat väljarstöd. Trots att de mindre partierna har varit med och bidragit till den gemensamma politiken.
Norge är ett sådant exempel. När den röd-gröna koalitionsregeringen efter första mandatperioden gick till val så fick det största partiet ökat väljarstöd och ett av det mindre, Socialistisk Venstre, minskat. Det socialdemokratiska Arbeiderpartiet vann det som (SV) förlorade.
Under förhandlingssamarbetet mellan S, V och MP från 1998 till 2006 så hända det att man från den socialdemokratiska vänstern önskade att V skulle förhandla fram en mer rättvis och solidarisk vänsterpolitik än vad S stod för. När vi lyckades så föregicks det med en kompakt tystnad.
Vi möttes istället av den bekanta socialdemokratiska självtillräckliga och självgoda attityden. Jag har vid ett flertal fall noterat denna attityd men aldrig låtit den påverka mitt politiska arbete. För mig har det alltid varit viktigare att påverka politiken åt rätt håll. Det är att ge arbetarklassens kvinnor och män rättvisa och så bra villkor som möjligt för att kunna leva ett bra liv.
Ju starkare väljarstöd Vänsterpartiet får desto mer solidarisk, rättvis och feministisk kommer den röd-gröna gemensamma politiken att bli.