Den 17 januari drog Trafikverket i nödbromsen för att hindra en ny rälsolycka på det redan uttjänta spåret på stambanan genom övre Norrland, mellan Bastuträsk och Boden. I sju år har rälsbytet skjutits upp och det 35 år gamla spåret, med en livslängd på 30 år, närmar sig definitivt slutet. Spårbytet, som var uppskjutet till 2015, kommer att påbörjas i sommar. Men ett spårbyte räcker inte på långa vägar för att täcka upp för den kapacitetsbrist som finns på stambanan genom övre Norrland.
För att förhindra ytterligare rälsbrott, av typen som skedde i fjol söder om Älvsbyn, meddelade Trafikverket med sex timmars framförhållning att hastigheten sänks till 90 kilometer i timmen för persontrafiken och till 70 kilometer i timmen för godstrafiken. Ingen som arbetar längs sträckan är förvånad över hastighetssänkningen, men ilskan är stor över den korta framförhållningen när Trafikverket varit medvetna om rälsens dåliga status. Transporttiderna ökar med 30–60 minuter. Detta ger betydande konsekvenser för näringslivet som då missar viktiga anslutningar vilket i sin tur leder till dygnvisa förseningar för näringslivet som ska transportera ut stora mängder råvaror till övriga Sverige och kontinenten för vidareförädling.
Med hull och hår har regeringen svalt Trafikverkets kapacitetsutredning trots att beskrivningen av sträckan Vännäs–Boden blivit hårt kritiserad av både näringsliv och samhällsbyggare.
I kapacitetsutredningen skriver Trafikverket att det först år 2050 uppstår stora kapacitetsbegränsningar på sträckan. Från 2006 fram till 2050 säger Trafikverket att transporterna enbart kommer att öka med en procent, men mellan 25-150 procent på intilliggande sträckor. Anledningen till den ringa ökningen skulle enligt Trafikverket hänga samman med den beräknade stagnerade efterfrågan för stål år 2050.
Samtidigt, säger Trafikverket, skulle den ökade gruvbrytningen kunna öka stålproduktionen. Men ”detta scenario har dock inte analyserats här”, skriver de.
Upprördheten på den hearing som hölls i Piteå hösten 2012 över den skeva verklighetsbild som Trafikverket presenterade fick Trafikverket att åka hem och räkna om.
En ny färsk rapport avslöjar att kapacitetsbristen är större än vad Trafikverket tidigare redovisat. Det visar sig att utvecklingen har överträffat Trafikverkets prognoser för stambanan genom övre Norrland. Redan 2012 trafikerades sträckan av den trafikmängd som Trafikverket uppskattat för år 2020. Vidare finns endast sju tåglägen kvar räknat i båda riktningarna. Det är alldeles för lite för att kunna möta den kommande efterfrågan.
Bansträckningen kommer att närma sig en trafikinfarkt om ett dubbelspår inte påbörjas med spaden i backen före år 2020. Att möta kapacitetsbristen med en utbyggnad av mötesstationer på stambanan genom övre Norrland räcker inte.
Ett dubbelspår längs kusten, Norrbotniabanan, är samhällsekonomisk lönsam och knyter samman kuststäderna och halverar transporttiderna och har därmed en stark positiv inverkan på landets ekonomi och statens finanser.
Att säkra transporterna från norr är av stor betydelse för att klara arbetstillfällen i övriga Sverige. Av brytningsvärdet på cirka 25 miljarder kronor från gruvorna i norr vidareförädlas detta till omkring 550 miljarder i övriga Sverige och ytterligare tio gånger mer ute i Europa. Därför borde det vara av betydelse för regeringen och Trafikverket att även bygga ut denna stambana.
EU står med börsen öppen och regionen är beredd att medfinansiera, men regeringen vägrar konsekvent att diskutera projektet. Infrastrukturministern vill gärna gå in på rättvisediskussionen medan vi istället vill tala om norra Sveriges framtid.
Att Sveriges järnvägsnät hålls ihop med en skör enkelspårig järnväg på 27 mil mellan Vännäs och Boden utan realistiska omledningsmöjligheter duger inte. Sverige måste ha en hållbar infrastruktur från norr till söder.