USA:s fattigdom kan inte bagatelliseras
µSvar till Peeter-Jaan Kask, NSD:s ledarsida den 26 mars.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Uppgifterna kom från folkräkningsmyndigheten US Census Bureau, inte från tankesmedjan Timbro, vilket Peeter-Jaan Kask har fått för sig när han anklagar mig för att sprida lögner.
Med tanke på Kasks starka påstående är det intressant att han inte belägger ett enda fel i min artikel. Kask invänder visserligen att drygt hälften av de oförsäkrade i USA står utan sjukförsäkring hela året, men det motsäger inte min statistik om att 45 procent av perioderna utan sjukförsäkring tar slut inom fyra månader.
Kask menar också att fattiga i USA lever "på lägre inkomstnivåer än fattiga i mer jämlika samhällen". Det är inte ett argument mot vad jag skrev eftersom jag endast skrev om fattigdomen i USA och inte jämförde med den i Europa.
Men intressantare är att Kasks källa för det påståendet visar att de fattigaste i Sverige och Finland lever på en något lägre nivå än de fattigaste i USA.
Så trots att jag inte hävdade det råkar Kasks egna källor antyda att den nordiska modellen är bättre än den amerikanska på att hindra folk från att lyckas riktigt bra, men inte på att hindra folk från att misslyckas.
µSvar till Johan Norberg.
Johan Norberg tuvhoppar med statistik för att försöka visa att han inte har fel.
Men fel har han lika fullt. Och då menar jag den verklighetsbild som han målar upp.
När Norberg skrev "Fattigdomen i USA går snabbt över" i sin DI-krönika var det ju för att skapa intrycket av att fattigdomen är ett snabbare övergående tillstånd i USA än
i andra länder. Annars kunde han ju ha skrivit att fattigdomen i Sverige eller något annat land lyckligtvis är ett övergående tillstånd.
För så är det ju, i de flesta länder är människor fattiga en kortare period av sina liv.
Men hela krönikan var ju ett försök att bagatellisera fattigdomen i USA, det vill säga att framställa fattigdomen som ett mindre problem i USA än i andra länder.
Och i så måtto har Johan Norberg fel. Sannolikheten för att lämna fattigdomen är betydligt större i de flesta andra jämförbara länder än i USA, det visar flera undersökningar.
Norberg skrev om dem som saknar sjukförsäkring att det "rör sig ofta om människor som håller på att byta jobb och som därför står mellan två försäkringsplaner".
I verkligheten handlar det om mellan 21 och 31 miljoner (50-75 procent av de oförsäkrade) som enligt den senaste aktuella uppskattningen gick utan sjukvårdsförsäkring ett helt år.
Och de oförsäkrade var inte ofta mellan två jobb. Fyra av fem oförsäkrade arbetade själva eller levde i familjer där en vuxen arbetade.
I det sammanhanget ger den i och för sig korrekta uppgiften att 45 procent var oförsäkrade i mindre än fyra månader en grovt vilseledande bild av problemet.
I sin krönika talar Norberg om hur fattiga hushåll har en hög bostadsstandard och kan konsumera ungefär lika mycket som genomsnittsamerikanen gjorde 1970.
Att fattiga i USA har det bra jämfört med fattiga i andra länder är den bild av fattigdomen som Timbro och Johan Norberg vill sprida.
Men det är uppenbarligen inte sant. Flera undersökningar har visat att de fattiga i USA lever på samma låga eller en ännu lägre inkomststandard än fattiga i Europa.
Att Norberg drar slutsatser om den nordiska modellen på grund av en procentenhets (!) skillnad mellan USA, Sverige och Finland i en enda undersökning är rätt typiskt för hans sätt att argumentera.
Ja, jag anklagar Johan Norberg för att sprida en felaktig bild av fattigdomen i USA. Att han har rätt om enstaka detaljsiffror ändrar inte det.