Välfärden och dess grunder
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kurt-Åke Andersson (s) har i sitt svar utropat att "personalen är vår viktigaste resurs". Han kunde lika gärna ha sagt "Tulipanaros, titta jag har gjort en!"
Vi kan inte leka kurragömma med politiska värderingar och ideologier, eller som Kurt-Åke Andersson gör, undertrycka dem. I dagens politiska klimat råder så klara skiljelinjer att även Kurt-Åke Andersson borde kunna orientera sig.
Maud Olofsson, och de övriga i den borgerliga alliansregeringen, lovar nya skattesänkningar. Detta utspel kom samtidigt som en opinionsundersökning visade att 80-90 procent av svenska folket var beredda att betala högre skatt om den utvecklade välfärd, skola och äldreomsorg.
Det är vad vänsterpartiet redan hävdade vid valet 2006. Undersökningen förvandlades snabbt av nyliberala opinionsbildare till att ett ökat skattetryck sänker köpkraften hos de som redan nu har det trångt.
Skatt efter bärkraft, eller progressiv beskattning, tycks vara tabubelagt i borgeliga medier och tankesmedjor trots att till och med moderatledaren Reinfeldt numera hävdar att en progressiv beskattning är utjämnande.
Sänkta skatter minskar möjligheterna att betala personalen i den offentliga sektorn konkurrenskraftiga löner i relation till kompetens och arbetsinsats.
När arbetarrörelsen med Per-Albin, Möller och Wigforss började sin uppbyggnad av välfärdsstaten satte man som riktmärke att alla välfärdsinsatser skulle vara finansierade.
Möller hävdade att varje ineffektivt använd krona i välfärdens tjänst var en stöld. De insåg också att klassamhället inte kunde avskaffas genom ett ensidigt förstatligande av näringslivet.
Samhället, staten, tog ansvaret för uppbyggnaden av trygghetsanordningar och ansvaret för ägandet av sjukvård, utbildning och omsorg.
Samtidigt fick näringslivet, och kapitalkrafterna bakom, arbeta utan andra ingrepp från samhällets sida än en lagstiftning som gjorde dem delaktiga i uppbyggnaden av ett jämlikt samhälle och arbetsplatser där sociala behov respekterades.
Skatt är inkomstutjämnande. Den skapar delaktighet i ett välfärdsbygge. Välfärd ger trygghet åt människorna. Och trygghet gör människorna aktiva, skapande och produktiva, vilket den nyliberale ekonomiprofessorn Jeffrey Sachs tvangs erkänna efter att ha studerat de nordiska ländernas offentliga välfärd.
Skatt är ingen börda, den ger delaktighet i samhällsbygget påpekade Wigforss, och det galler alltjämt. Skattesänkningar, däremot, som urholkar valfärden och prioriterar demografiska kategorier är förödande - även för demokratin.
Eller hur, Kurt-Åke Andersson?