Under andra världskriget och än mer under tiden därefter har militär teknik utvecklats snabbt främst inom funktionerna eld och rörelse. Vapen och fortskaffningsmedel har sammankopplats i system. Vi har ett marint system med vapnen placerade på fartyg och luftoperativa system med vapnen burna av flygplan eller bestående av robotar.
I dessa system handhar soldater och sjömän – personalen – materiel. De handhar inte människor.
I armén har ett annat dyrbart system skapats för markoperationer: manöverdoktrinen. I detta system tjänar vapen och fordon människorna, soldaterna. Dessa soldater skall verka i dyra insatsförband, främst brigader. Insatsförbanden sätts in i anfall mot fiendens system (duellstrider) och mot fiendens soldater.
Sverige ska alltså för sin säkerhet vara berett att möta motståndarens system i duellstrider. I riksdagen och inom försvarsmakten finns en opinion för att Nato ska uppmanas att ta på sig duellstridsalternativets extrakostnader eller del av dem. Bättre vore att möta, göra motstånd, med soldater organiserade till försvar i stället för till dyrbar duellstrid. Duellstridsalternativet är erfarenhetsmässigt minst tre gånger så dyrt som soldatmotståndet skulle bli.
Ett tredje alternativ vore att för en relativt billig penning konsolidera de sjö- och luftoperativa system vi har i dag, det vill säga göra dem operativt långsiktigt användbara, och att sedan satsa så mycket pengar som kan avvaras för landets försvar på en soldatmotståndets armé.
Under tidernas lopp har stridande parter försökt bryta ner motståndarens mentala styrka genom att använda terror. Vi minns Blitzen, Bomber-Harris, Hiroshima, 11 september i USA, 22 juli i Norge med mera. Sådana angrepp kan sägas vara riktade mot landets säkerhet. De påverkar soldaternas/sjömännens motståndsvilja på olika sätt och de skadar alltid deras logistik. De blir skadligast om vi organiserar vårt försvar i känsliga militära system.
Vårt lands säkerhet blir därför större om vi väljer alternativet med soldatmotstånd än om i väljer duellstridssystem. Det optimala alternativet torde vara det ovan nämnda tredje med renoverade sjö- och luftoperativa system och en så stark armé som möjligt.
Både regeringen, ÖB och massmedia påstår att det ökande antalet och de allt allvarligare formerna av kränkningar och incidenter är ett hot mot vår säkerhet. Detta synes vara ett populistiskt sätt att använda ordet säkerhet. Landet hotas inte av kränkningarna utan av de angrepp som kränkningarna och incidenterna vill förbereda. Kränkningarna i sig är inget hot och de bör bemötas därefter. Försvarsmakten bör rustas för att förebygga och möta de aktualiserade hoten, inte kränkningarna. Även då torde den ovan nämnda tredje försvarsorganisationen vara det optimala.