Ett parti vill genomföra sin politik. Det gäller att få en majoritet i riksdagen för detta.
Alliansen har en rad förslag, som kommer att genomföras, när Kristersson om några veckor övertagit Löfvens stol i Rosenbad. Kristersson har till sitt förfogande en klar majoritet i riksdagen. Alliansens 143 och SDs 62 mandat blir 205 mandat. Den rödgröna gruppen (om nu inte MP flyr fanorna) bildar en svag opposition med 144 mandat.
Svenska Dagbladet publicerade den 13 september en artikel av Gunnar Hökmark, moderat EU-parlamentariker. Hökmark konstaterar att det finns ett starkt stöd i riksdagen för ett starkare försvar, sänkta skatter, konkurrerande företag inom välfärdssektorn (läs vinster i välfärden), krav på nyanlända inom bidragssystem och socialpolitik.
Det finns andra för Alliansen betydelsefulla områden, där den nya regeringen redan nu kan räkna med SDs stöd exempelvis i uppluckringen av arbetsrätten.
Hökmark använder orden ”starkt stöd”. Detta starka stöd kommer inte från Socialdemokraterna. Löfven har förklarat att S inte står till förfogande som stödparti. Vad återstår då för att uppnå detta starka stöd? Hökmark har tydligen fortfarande svårt för dessa båda bokstäver – SD.
Ett formellt avtal mellan Alliansen och SD behövs inte. Inom en rad centrala områden råder redan samstämmighet. Skulle sådan saknas, sker en anpassning på båda håll. Detta låter sig göras utan formella överläggningar. Därmed kan C och L utan samvetskval ingå i denna SD-stödda regering.
Till skillnad från Hökmark talar Svenska Dagbladet i klartext i en ledare den 11 september: ”En alliansregering måste...i sin första regeringsförklaring ha en politik som är så attraktiv för SD att det vore ett svek mot SD-väljarna att rösta emot”.
Men C och L är ju inte några varmare anhängare av SD. Hur ska då detta gå till? Den springande punkten är invandring/integration. Hösten 2015 ingick de sex ”mittenpartierna” (V och SD stod utanför) en överenskommelse om en striktare invandringspolitik. Lööf och Björklund var två av undertecknarna. Den överenskommelsen löper ut i juni 2019. Om ett upplägg accepteras en gång, varför skulle det inte – med smärre justeringar – kunna accepteras en andra gång? En retorisk fråga! I den andra vågskålen ligger nämligen alla de förslag som nu kan genomföras för att skapa ett Alliansens Sverige.
Hökmark undviker att uttryckligen nämna att Alliansens program genomförs tack vare SDs stöd. Varför? Taktik är förklaringen. Vi medborgare ska fås att tro att Alliansen står vid sitt ord: inget samröre med SD. Nu blev det ändå beröring och felet är S. Genom att detta parti vägrade att fungera som Alliansens stödparti, tvingades Alliansen i sin omsorg om rikets väl att bilda denna SD-beroende regering. Så kommer det att låta. Att samstämmighet med SD är förklaringen kommer den nya regeringen inte att lyfta fram.
Flertalet röstar med det parti som ger det bästa resultatet i plånboken eller på annat sätt gynnar den egna situationen. Hur kommer det sig då att så många LO-medlemmar och tidigare S-anhängare lämnat S och i stället röstar på SD?
Visst kan en del av dessa SD-röstanden lockas av SDs nationalism och önskan att vi ska lämna EU. Eller att SD fördubblar försvarsbudgeten från nuvarande 48 till närmare 100 miljarder per år. Men den mest näraliggande förklaringen är nog ändå att denna ”flykt” från S starkt påverkas av att dessa svenska ”flyktingar” ser så många syriska flyktingar i gatuvimlet.
S och LO har helt misslyckats med att klargöra konsekvenserna av att vi åtminstone under de kommande fyra åren har en regering som har SD att tacka för sin existens. Det borgerliga övertaget i den riksdag, som tillträder den 25 september, är kompakt.