Det är en del av den idé som ligger till grund för den verksamhet vi bedriver: att som aktivister tillhandahålla en resurs för reportrar som inte alltid har tid att förkovra sig i extremhögerns förehavanden.
Men eftersom NSD:s Nils Johansson i sin text i NSD den 23 maj serverar sina läsare rena osanningar så känner vi oss nödgade att svara. Johansson skriver att Inte rasist men ägnar varje sekund åt att hårdgranska kandiderande Sverigedemokrater.
Johansson kallar dem för ”korkade svenne banan-rassar”. Detta är en ren felaktighet. Inte rasist men hårdgranskar alla Sverigedemokrater som har ett politiskt uppdrag. Detta inkluderar även riksdagsledamöter. Vi har kontinuerligt exempelvis gjort jobb om Thoralf Alfsson, Stellan Bojerud, Kent Ekeroth och andra av de mer välkända representanterna för partiet.
Vi vet inte vad Johansson menar med ”svennebanan”. Är det ett epitet som Johansson exempelvis tycker passar på en medelklasskille från Sölvesborg som läst på Lunds universitet och nu tjänar 100 000 kronor i månaden på att vara partiledare?
Frågan är relevant eftersom en del av vårt jobb har varit att svara nyss nämnda politiker på debattsidan i aftonbladet. Ja det är Jimmie Åkesson vi syftar på.
Det enda exempel Johansson ger på vad en ”svennebanan-rasse” skulle vara är SDU-Norrbottens vice ordförande som vi skrev om den 19 maj. ”I veckan hängdes exempelvis länets vice SDU-ordförande ut efter lätt debila svar i en enkät från 2012. Killen var då 16 år”, skriver Johansson.
Vi vågar påstå att om det i stället rört sig om en vice ordförande för SSU i Norrbotten så skulle Johansson själv inte tvekat en sekund att ”hänga ut” honom på det sätt som varje journalist har till uppgift att göra. En person med ett politiskt uppdrag ska granskas av media, oavsett om personen i fråga var 16 år när stödet för Anders Behring Breivik uttrycktes.
Vi vill även påpeka att det finns 16-åringar i Luleå som är svarta, som är invandrare och som är denne SDU vices skolkamrater. Vi vågar påstå att de inte betraktar den rasism hen uttryckt för två år sen som ett ”lätt debilt svar”. Det är och förblir rasism. Den är inte finare eller lättare att hantera för de den slår mot för att den kommer från en ung person.
Vi råkar även känna till att under den demonstration som genomfördes i Luleå den 19 maj när Jimmie Åkesson höll torgmöte i Luleå så befann sig bland de cirka 600 demonstranterna en del ungdomar som flytt till Sverige.
Dessa och alla andra på plats väljer Johansson i sin text att kalla för ”landets kulturella, mediala och politiska etablissemang”. Detta är också en uppenbar felaktighet.
Vi undrar vad Johansson önskar åstadkomma med sin text, vems talan han för förutom sin egen och vad han menar borde göras.
Vi föreslår att han söker den kunskap som vi och andra aktörer så som stiftelsen Expo tillhandahåller i stället för att skriva texter på slentrian om ett ämne han är dåligt insatt i.
Svar till Tobias Lundeqvist, Henrik Johansson, Bilan Osman, Oscar Schau och Attila Yolda.
Som journalist och nyhetskrönikör blir jag regelbundet påhoppad av SD-sympatisörer och andra som menar att min ”mörkläggning” av landets migrationsproblem är politisk vänsterpropaganda.
Intressant att även aktivister från andra hållet, såsom Inte rasist men, nu blir lika provocerade.
Först och främst: bloggen IRM gör en outtröttlig, ofta utmärkt insats som lyfter fram Sverigedemokraternas högerextrema klavertramp i sociala medier.
Samtidigt finns en hånfull ton i de många inläggen om SD-politikerna, som enligt bloggens egen programförklaring är en ”outtömlig källa till humor”. Föga oväntat har bloggen en särskild avdelning för ”Dumheter”, där det raljeras extra friskt.
I sammanhanget känns min omskrivning ”korkade svenne banan-rassar” inte helt ologisk för de som tar del av IRM:s innehåll. Detta oavsett om politikerna är ”toppkandidater”, rentav Jimmie Åkesson själv, eller 16-åringar som knappt tänkte alls när de besvarade en enkät på Facebook.
Alla får förstås bekämpa idiotierna på egna sätt, men jag är inte säker på att hånfullhet och förakt bidrar till ett mer solidariskt samhälle. Tvärtom ser jag hur landet blir alltmer polariserat.
Krönikans poäng är också att det kompakta motståndet mot SD paradoxalt kan stärka sympatierna för partiet.
Men kanske är IRM blinda inför detta faktum, eftersom även de verkar i en ”gilla”-jagande, retweetande konsensusvärld för redan övertygade.