Med anledning av artikeln som Gunnar Westrin publicerade i NSD lördagen den 28 september 2013, vill vi göra en del klargöranden när det gäller metaller och miljön. Westrin påpekar i sin artikel att kemispråket inte är lätt och att debatten kan bli därefter. Hans egen artikel utgör ett bra exempel på det. Debatten om gruvnäringen har blivit inflammerad på många sätt, mycket beroende på okunskap om kemiska processer i naturen. Debatten om gruvindustrins påverkan på miljön är viktig och nödvändig, men måste grundas på vedertagna fakta.
Westrin hävdar i sin artikel att metaller är generellt farliga, men allt levande behöver en rad metaller som är livsnödvändiga. Deras farlighet styrs till stor del av halten och i vilken kemisk form de förekommer. Vanligt salt blir livsfarligt i för höga doser. Westrin konstaterar att ammoniak och svavel är giftiga ämnen, men dessa ämnen är byggstenar i allt levande och är nödvändiga för livet. Varje metall har en gräns där den blir giftig, men den gränsen ändras beroende på omgivande miljön. Vidare, att ge metallerna mänskliga drag genom att kalla dem aggressiva gör givetvis människor oroliga och tillför inte debatten någon som helst substans eller mening.
De miljöeffekter som kan uppstå vid gruvdrift är lokala, och omfattar för det mesta själva industriområdet och dess närhet. Att påstå att gruvdriften orsakar övergödning i Östersjön är inte baserat på fakta. En grund inom allt miljöarbete är jämförelser. Frågan man ställer sig är om ett utsläpp är stort eller litet i jämförelse med den naturliga bakgrunden. Påståendet att svavel från gruvverksamhet bidrar till döda bottnar i Östersjön är inte relevant. Den mängd svavel som redan finns naturligt i Östersjön är så stor att tillskottet från gruvor är helt försumbart.
Detsamma gäller utsläpp av näringsämnet kväve som kommer från sprängämnen som används i gruvverksamhet. Utsläppen av kväve från gruvverksamheten till Kalixälven utgör bara cirka 3% av det årliga naturliga flödet, enligt aktuell forskning.
Westrin hävdar vidare att tungmetalljonerna är försurande i sig själva. Detta ger intrycket att metalljoner försurar omgivningen när de rinner förbi. Vilket de inte gör. Svepande formuleringar som att metalljonerna sätter sig som ”bomullstussar” på fiskarnas gälar tillför inte heller debatten någon tyngd eller mening. Här blandar Westrin ihop gruvverksamheten med ett gammalt problem, försurningen av sjöar och bäckar orsakad av surt regn. Westrin påstår även att övergödningen inom gruvhanteringen snart är ett ogreppbart problem. Det finns inget belägg för det uttalandet.
Vi vänder oss mot Westrins förenklade uttalande om farligheten av metaller, som inte vilar på vetenskaplig grund. Han kunde skrivit att han är orolig för effekter av utsläpp från gruvindustrin, istället för att hävda samband som inte är baserade på fakta, då hade det varit ett mer relevant inlägg i debatten.