Vi kräver bara rättvisa!
Man behöver inte vara Albert Einstein för att räkna ut att fler kommer att tvingas till socialkontoren.
Ann-Christine Lindehag-Sundström och Sari Lindvall, ombudsmän för IF Metall Norrbotten, är två av dem står bakom den facklig-politiska kampanjen "Vi kräver bara rättvisa".
Foto: Joel Marklund
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Vi kör kampanjen så länge vi upplever att den orättvisa fördelningspolitiken fortsätter", berättar IF Metalls ombudsman Ann-Christine Lindehag-Sundström.
I Norrbotten genomförs aktiviteter i bland annat Boden, Kalix och Luleå. IF Metalls Kent Nyberg och Roger Forsberg gör arbetsplatsbesök tillsammans med S-politiker.
Behovet av kampanjen är tydligt. Just nu upplever vi ett Sverige med dramatiskt växande klyftor. Många har fått fina skattesänkningar. Men samtidigt finns stora grupper som får dra åt svångremmen ännu ett hål.
Arbetslösa, långtidssjuka och förtidspensionärer har fått tuffare villkor.
I dag, onsdag 9 december 2009, kommer den borgerliga riksdagsmajoriteten dessutom att fatta ett beslut om sjukförsäkringen som förstärker ojämlikheten ytterligare.
Under nästa år kommer
54 000 långtidssjuka att förlora sin sjukpenning och förpassas till en osäker arbetsmarknad.
I elfte timmen har socialförsäkringsminister Cristina Husmarck-Pehrsson (M) föreslagit vissa undantag för svårt sjuka.
"Men det finns massor med andra människor med kroniska sjukdomar, som kol och reumatism. De blir bara utkastade från sjukförsäkringen", konstaterar Ylva Johansson, S-talesperson i sjukvårdspolitiken.
Givetvis är det en vacker tanke att människor ska tillbaka till arbetsmarknaden. Men stupstocksregeln är feltänkt.
Det borde ske en individuell prövning i varje enskilt sjukfall.
Vissa kan säkert komma igen om de får stöd, hjälp och rehabilitering. Andra kan behöva anpassade arbetsuppgifter. För somliga kan en lönebidragsanställning vara ett bra alternativ.
Men en del är faktiskt så sjuka att de inte kan jobba.
Det gäller kort sagt att se individerna i sjukstatistiken. Det går inte att generalisera och dra alla långtidssjuka över samma kam. Alla är inte arbetsföra efter 181 dagar.
För många, som drabbas av de nya reglerna i sjukförsäkringen, väntar också en osäker ekonomisk tillvaro. Tanken är att de som mister sin sjukpenning ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Det betyder att de är hänvisade till a-kassan för att klara försörjningen.
Men alla av dem är inte kvalificerade för a-kassa, eftersom de varit borta från arbetsmarknaden under alltför lång tid.
Man behöver inte vara Albert Einstein för att begripa att många av dem kommer att tvingas till socialkontoren för att klara försörjningen.
Därför behövs IF Metalls och andras engagemang för en mer rättvis fördelningspolitik.
Det strider mot all rim och reson att staten lånar pengar för att kunna sänka skatterna för den redan välgödda medelklassen under valåret 2010, samtidigt som de som redan har det tufft får det ännu värre.